Jag har ju skrivit ett inlägg tidigare om att MT skriker så HÖGT och ganska mycket.
Inte så mycket hemma längre, för här kan jag göra något åt det. Men nu skriker hon ganska mycket när vi är ute och rör oss. Jag tolkar det som att hon skriker när hon är uttråkad, frustrerad eller less. Mycket skrik i vagnen blir det. Och visst, hon slutar skrika om jag tar upp henne någon minut låter henne "gå" (jag måste hålla handen) några minuter, tar upp henne någon minut, låter henne "gå" osv. Men, ärligt talat, det går ju faktiskt inte så ofta. Det är inte så att jag är ute och fingår med vagnen liksom. Jag vet att hon inte är så förtjust i den. Går vi så är vi på väg någonstans. Och ibland har man all tid i världen, men ibland har man bara inte det.
Hon skriker så det, på riktigt, gör ont i mina öron. Hon väcker barn som sover. Hon får andra barn att börja gråta. Jag har vid ett flertal tillfällen hört folk kommentera det. Så hon skriker inte lite normalt sådär, utan vääldigt högt (både volym och frekvens).
Det börjar oftast med att jag säger "MT, sluta skrika, det gör ont i mammas öron" kanske 15 gånger. Men ibland när hon bara skriker sådär rakt ut så schhyyyar jag typ "Scchyschyschy" och sedan "sluta skrika, det gör ont... osv. Ibland har jag faktiskt varit tvungen att lägga handen över munnen på henne när det ligger barn och sover i vagnar nära eller vi är någonstans där det helt enkelt inte är ok att skrika sådär. Ibland börjar hon gråta då, både när jag säger till och när jag lagt handen över munnen på henne. Och det känns förstås inte bra.
Men vad gör jag? Gör jag fel? Jag kan ju inte sluta gå ut. Jag måste handla, göra ärenden, åka kollektivt osv...
Ni som lämnade tips förra gången, tack! Men finns det fler? Är hon för liten? Är det bara att vänta ut?