Max blir det nog =)

Förresten! Jag glömde berätta det.

Jag drömmer extremt mycket och kommer ofta ihåg mycket av det när jag vaknar. Jag har drömt allt man kan tänka sig från värsta mardrömmen (hittade min familj styckad i köksskåpen) till bästa drömmarna (av någon anledning alltid att jag hittar ett gömt rum i min lägenhet med hur mycket grejer som helst som är miiina, hej materialist...)

Jag har drömt att jag varit gravid hur många gånger som helst sedan så långt tillbaka som jag kan minnas. Men mycket sällan drömt att jag har barn.

Inatt drömde jag om Max (Maximilian), som var min pojke. Han kanske var 1 år ungefär och drömmen var så extremt "verklig".

Haha =) Ser fram emot att träffa Max någon gång i framtiden.

Brunett, eller rödhårig?

Tja, man kan ju tänka att när man någon gång konstaterat att ens frisör kanske inte är bäst på färg, då låter man bli att färga sig där igen.

Men nej.

Kan ha lite att göra med mänsklig förnekelse/glömska i kombination med en ovana att dra på frisörbesöken. Detta leder i stort till att det går väldigt lång tid mellan gångerna jag färgar håret och att jag under denna tidsrymd hinner glömma och tänker; "Njaee, men sååå farligt var det ju inte..."

Det är i och för sig inte sååå farligt. Men väldigt ovant.

Jag har alltså gått från att ha varit mer eller mindre blondin (hela mitt liv, med några korta, mindre minnesvärda, perioder då mitt hår varit blått, grönt och lila (det gröna och lila var inte meningen, det skulle bli brunt)) till att bli mörkt koppar-rödbrun...

Det var alltså meningen att hon skulle tona "min egen" färg (typ lite guld-rått-blont). Vi kan konstatera att så inte blev fallet.

Nåja, det är bara en toning. Och färgen är inte hemsk, absolut inte. Det är bara det att jag studsar till lite varje gång jag får syn på mig själv i en reflekternade yta...

Tankar från soffan

Det är ryggläge som gällt idag, jag vaknade strax före sju i morse och kände mig... Helt ok!

Gött, ingen karensdag. Jobbar hemifrån. Städade i ordning det värsta i läggan, åt två kokta potatisar till frukost (det enda min mage godkänner så långt), sedan la jag mig i soffan och satte igång datorn (07.50).

Sedan somnade jag

Vaknade klockan elva

Blev visst en karensdag ändå. Jäjä... Jag är ju inte sjuk så ofta.

Men det som stör mig så himla mycket är att det kan ha pajjat mina chanser till Danmark den här månaden. Har inte hittat så mycket på nätet, egentligen inget alls. Men i häftet från Stork står det att man inte ska inseminera i en cykel då man haft feber... Undrar var det fått det ifrån? Är det någon av er som läser som vet?

Nu ska jag festa lite med mer kokt potatis och kokt kycklingfilé

Hoppas på en bättre dag imorgon

Sjuk =(

Jag har blivit sjuk. Magsjuk och jag har feber!? Jag har inte haft ordentlig feber sedan 1996 tror jag.

Får prata med gyn om jag ska åka den här månaden då. Tydligen är det inte så nyttigt för äggen med feber.

Lägenheten ser ut som faen, jag trodde ju att jag skulle ha hela dagen idag på mig att handla det sista på IKEA och kunna städa i ordning. Men jag har legat däckad på toagolvet, hallgolvet och i soffan sedan klockan 01 inatt.

Uääk, jag avskyr att må illa.

Påsknöje

Visst har jag nämnt att jag gillar att fixa och renovera? Eller gillar och gillar... Jag tycker om slutresultatet och en del av arbetet. Men att slipa spackel är ingen favoritsyssla. Egentligen allt som dammar är trist. Speciellt när man bor på 39 kvadrat, nästan utan dörrar.

Fast egentligen, det allra bästa är att planera hur det kommer se ut och sedan åka till typ Bauhaus eller K-Rauta och shoppa =) Jag shoppar alltså tusen gånger hellre på ovan nämnda affärer än H&M, alla gånger!

Nu är det nästan dags att åka till landet D igen, hoppas jag i alla fall. Så nu har jag fått ett ryck och vill göra klart så mycket som möjligt. Jag har bland annat läst att man inte ska sova i rum som målats med vattenbaserad färg de första veckorna det torkar. Tydligen är det så att lackfärg är giftig när den torkar (kanske 24 timmar), vattenbaserad färg däremot släpper "gifter" i flera veckor.

Eftersom jag har starka planer på att bli gravid mycket snart (=)) så är det bäst att göra klart det mesta av måleriarbetet nu, eller hur?

Min lägenhet må vara liten, men den kompenserar starkt med att ha två balkonger. Ni läste rätt, TVÅ balkonger.

Min "frukostbalkong" ligger i anslutning till sovrum och kök och har morgonsol. Min andra balkong ligger nästan rakt sydläge och har sol resten av dagen. Igår och förrgår har jag piffat. I värsta Äntligen Hemma-stuk har jag planterat pelargoner och tomater i stora krukor, skaffat sittbänk och till och med en solcellsdriven lampa (från IKEA, älska IKEA). Se bilder på resultatet nedan.

Däremot ser resten av lägenheten ut som jag försöker iscensätta Fångarna på fortet i hemmiljö. Så den får ni tyvärr inga foton av. Det blir lätt så när man väntar med att måla golvlister tills efter man flyttat in alla möbler, prylar, mattor och tv-apparater...

Känsla för kroppen

En sak jag reflekterat mycket över sedan x:et är varför jag inte varit ledsen. Alltså över det "barn" som inte blev eller vad man ska säga.

Det verkar vara den allrådande känslan bland andra som fått missfall eller X. Folk är sjukskrivna i veckor och mår skit rent ur sagt.

Har inte haft några sådana känslor, jag har inte funderat på vad det hade blivit för individ, jag tänker mycket sällan på vilken vecka jag hade varit i nu om det hade stannat.

Det var en så total känsla av att det inte var bra, från början. Som att jag visste att det inte skulle bli något barn av det där strecket på stickan.

Sedan att jag bara visste att jag hade ett x. Den fullständiga lättnaden när läkaren på gynakuten tog mig på allvar och faktiskt höll med mig. Efter den stunden har jag inte fällt en tår över "bubblan" där i vänster äggledare.

Så pratade jag med en kompis igår, hon berättade att hon upplevt precis samma när hon fick ett missfall mellan sina två barn. Sedan sa hon något som jag innerst inne hoppats på väldigt mycket, nämligen att när hon väntade sina barn (som så att säga gick hela vägen i mål) kände hon en absolut visshet att de skulle gå vägen.

Jag önskar och tror att den dag Räkan sätter sig rätt och kommer bli ett barn, så kommer jag känna det med.

Äntligen händer det något!

Man blir glad över rätt knäppa grejer när man håller på med det här.

Inatt fick jag mens! Nu är tiden för kontraströntgen bokad! Dag 13 i cykeln blir det.

Äntligen, äntligen, äntligen börjar det hända grejer igen =)

Where art thou mensen?

Kom nu dåååååå, trött på att väääänta

Vååååårvårvår!!!

Jag älskar sommaren (om det är varmt). Jag avskyr vintern (om jag inte får åka slalom i en perfekt pistad backe med nästan inget folk, i solen).

Trots detta är jag en riktig vårdeppare.

Men inte i vår! Jag har klarat mig galant!

Ok, några smärre bakslag. Men hey, man kan inte vara på topp jämt.

Nu inväntas mens, den borde dyka upp idag eller imorgon. Då ska jag ä.n.t.l.i.g.e.n boka tid för kontraströntgen. Tänk att man kan se fram emot självplågeri så mycket.

Men, så länge solen skiner på mig är jag glad (kanske skulle flytta till något soligare land?)

Uppdaterar när jag vet mer

pojke eller flicka?

Nu sitter jag på ett x2000 (som än så länge går enligt tidtabell, men vi har bara åkt i drygt en kvart så än kan mycket hända, åh SJ, du vet hur man överaskar!). Jag är på hemresa från en weekend!

Nu tänker ni Paaaariiiiiiii(s) eller kanske Barcelona? Sol, bad, drinkar, storstad, jobbiga spanjorer eller fransmän? Eller det gör ni kanske inte eftersom jag åker tåg.

Jag har varit i världsmetropolen Örnsköldsvik, det ni! En särdeles ful industristad, som ligger fantastiskt vacker vid höga kusten. Vad gör man så i Örnsköldsvik?

Om man är hockeyintresserad kan man försöka heja på Peter Forsberg som slagit sig ner i sina gamla hemtrakter med sin nya (på alla sätt, hon är väl knappt 20?) käring (uttalas alltså som "kär" med -ing på slutet. Typ älskling på norrländska, dom är för charmiga).

Nu är jag faktiskt vansinnigt ointresserad av nästan all sport (utom herrarnas simning, innan de hoppar i bassängen (simmarkroppar, mhmm) eller gymnastik (samma sak)). Men jag har faktiskt en gammal pluggkompis som bor där med sin man och två pojkar. Helgen var trevlig med extremt mycket barnprat samt obligatorisk utgång på innestället O'Learys(?).

Ni kanske funderar lite på min rubrik, för hittills verkar väl inte inlägget ha någon form av riktning åt det hållet. Men min poäng är att jag umgåtts med en riktigt underbar liten kille på tre år och hans fina (väldigt bestämda) femsnartsex-åriga storebror.

Av någon anledning har jag fått för mig att om jag lyckas och får ett barn så kommer det bli en kille. Tidigare har det känts lite tråkigt. Jag vet faktiskt inte varför. För min del har det nog mest att göra med att jag vill fortsätta ha en nära relation till mitt barn/mina barn hela livet. Jag är väldigt nära min mamma, medan min bror bor långt borta och visst håller han kontakt, men det är inte superofta inte.
Men efter helgen har jag helt tänkt om.

En pojke blir hur bra som helst! Nästan bättre än en tjej. Eller. Det spelar verkligen, verkligen, verkligen ingen roll alls längre. Jag har sagt det till mig själv tidigare, men nu menar jag det hela vägen in i hjärtat!

Jag brukar be lite för mig själv, en ramsa om mitt framtida barn. Jag brukar be; låt det få blir en frisk, glad, trygg, unge och en frisk, glad, trygg vuxen som älskar mig och som jag får älska i resten av mitt liv"

Det är mitt mantra. Snart, snart är det dags att prova igen...

Snabbt övergående

Min depp vart inte så långvarig.

Det har jag nog mest min mor att tacka för. Hon är lite som min privata psykolog, på gott och ont.

Gott för mig, ont för henne kan vi väl sammanfatta det med =)

Så när jag är ledsen över något (jag behöver inte ens vara medveten om att jag är ledsen) så märks det direkt jag träffar henne. Jag kan vara på mitt allra mest soliga (fejkade?) humör innan. Men så fort jag kommer i närheten av henne är det som allt det ledsna bara bubblar upp och jag MÅSTE prata om det förr eller senare.

Hehe... stackars mamma.

I vilket fall lyckades hon baxa över mig på rätt bana igen (den där lite mer positiva samt mindre cyniska och bittra).

Tydligen uttrycker jag mig som jag är närmare 50 år än 30, enligt henne. Som att det är försent för allt. Som att jag tycker jag är så sjukt gammal. Jag tycker nog jag är rätt "gammal".

Jag har aldrig varit en sån som säger att dom inte är vuxna "på riktigt" vid 25 (eller 45 för all del). Jag har nog ansett mig vara vuxen sedan 19-20-årsåldern. Eller sedan jag började försörja mig själv.

Däremot har jag med åldern insett att vuxna inte alltid beter sig så vuxet egentligen =) Jag trodde nog ganska länge att jag skulle sluta göra dumma grejer när jag blev vuxen (typ dricka mig alldeles för full av misstag och säga puckade grejer till folk efter tidigare nämnt alkoholintag). Men jag börjar inse att man förblir samma människa hela livet (uppenbarelse?).

Jag blir fortfarande lite sugen på att vada i med stövlarna på så fort jag får syn på en bäck (och mycket sannolikt trilla i och bli dyngsur). Emellanåt känner jag för att gå ut och supa skallen i småbitar och dansa som en galning (till klockan 01.00 då jag blir trött och vill gå hem, sån har jag också alltid varit. Fast nu kan jag skylla på att jag är för gammal =)). Jag tror fortfarande att spöken eller zombies ska attackera mig så fort det är så mörkt att jag inte ser handen framför mig.

Börjar misstänka att jag kommer vara sån när jag är 75 år också...

Lite omotiverad

Just nu är jag lite omotiverad.

Väldigt, väldigt trött. Det är inte direkt fysisk trötthet. Träningen går bra, jag vaknar innan väckarklockan ringer och behöver inte mer kaffe än vanligt.

Men jag är väldigt trött i hjärnan. Som att jag inte orkar engagera mig i något just nu.

Det har varit och är mycket strul med bostadsrätten och bostadsrättsföreningen.

Så nu skriver jag lite dåligt. Blir inga roliga eller intressanta inlägg ändå. Men jag hoppas på snar bättring och skriver då =)

Senil på riktigt...

Ja, jag har idag konstaterat att jag håller på att bli senil på rikigt.

Det är ju lite tragiskt när man är knappt 31.

Nu kanske ni undrar vad jag baserar denna diagnos på? Alltså, jag hade en släng av DAMP för två veckor sedan om jag inte missminner mig (stavas missminner så? Inte ett ord man skriver ofta inser jag). Så jag är van att ställa självdiagnoser.

I vilket fall har jag sedan i lördags tappat bort en kamera (som ju tack och lov hittades igen), en hammare och TVÅ vårjackor.

Hur slarvar man bort två vårjackor?

Jo men det ska jag tala om! Eller... Det ska jag ju inte. För jag har ingen aning. Jag hittar dem inte nu när jag skulle börja använda dem. HUR går det TILL?? Jag har letat igenom hela min 39 kvm stora (lilla?) lägenhet och vindsförrådet. Jag måste rensa... Och sortera... Blir IKEA till påsk för att shoppa lagerhyllor... Som att det skulle hjälpa mot en begynnande (galopperande?) senilitet.

Tragiskt

Om jag ska vara lite allvarlig en stund så insåg jag faktiskt något igår. Jag kom att tänka på det när folk började diskutera det här med insemination i Danmark.

Inseminationen kan ha räddat mitt liv, om jag ska vara lite dramatisk. Ända anledningen till att jag misstänkte att det var något fel var ju att jag visste exakt när befruktningen skett. När jag blödde lite konstigt. När jag plussade så sent. Hade jag inte VETAT (det vill säga haft sex som vanligt med en pojk) hade jag bara trott att mensen var lite konstig eller senare misstänkt att det var en nidis. När jag plussade hade jag antagligen trott att allt var bara fint och att jag haft ägglossning senare än vanligt. Vilket hade gjort att jag inte misstänkt något förens x:et hade spräckt min äggledare. Det är dödligt om man inte kommer till akuten väldigt fort.

Så nu är jag ännu nöjdare med mitt beslut att åka till Danmark för insemination =)

Det kallar jag positivt tänkande!

Sverige vs. Danmark

Idag är det en hel del upprörda känslor i bloggsfären där jag rör mig (singelkvinnor som försöker skaffa barn via insemination, jag har ett mycket smalt bloggintresse =)). Det rör i stort regeringens beslut att inte tillåta insemination av ensamstående kvinnor.

Tro mig, jag förstår verkligen hur orättvist behandlade många känner sig.

Men jag måste säga att jag personligen inte bryr mig så mycket om det. Det är bara en tidsfråga (precis som homoäktenskap (i kyrkan också! Heja!), adoption för gaypar och singlar osv). Kristdemokraterna kan sätta klackarna i backen så mycket de vill, men de kommer få böja sig så småningom.

Men jag har haft en fantastisk tur i mycket som rör det här. Jag har en gyn som supportar mig till 100% och hjälper mig att trixa mig fram i byråkratin, de läkare jag träffat på hittills har verkligen varit ett fantastiskt stöd. Jag har ändå möjligheten att åka till Danmark och jag kommer vara evigt tacksam emot detta platta, vackra, maltindränkta land.

Visst är det opraktiskt att behöva ta sig dit med så kort varsel, men det går! Jag har råd! Jag har tid!

Så ta er i häcken alla stiffa, bakåtsträvande, trångsynta, långsamma KD:are! Vi får ju som vi vill ändå =)

Weee!

Tålamod är en dygd...

Tålamod må vara en dygd, men är inget jag begåvats med naturligt.

Men jag blir verkligen bättre och bättre på det... Att vänta alltså.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig när jag inledde den här processen förra sommaren, men jag tror inte det var att det skulle dröja mer än ett halvår mellan första och andra försöket. Det kan bli ännu längre förstås, beroende på hur min kropp väljer "att samarbeta" framöver.

Idag ringde jag för att boka tiden för kontraströntgen, men det ska man tydligen inte göra förens man fått mens. så nu blir det till att vänta igen. Inte för att undersökningen kommer dröja för det, men ändå =)

Hittad!!

Måste bara skriva, hur insignifíkant det än kan tyckas vara i sammanhanget och det stora hela, men kameran är lokaliserad!! Jag hade glömt den redan på festen. Så den är i trygga händer tills den blir hämtad hem till mamsen igen.

Senilitet är inget hinder för att skaffa barn va? Eller?

Ja! Och Neej!!

Morgonen började lovande med en glad gubbe på ägglossningstestet, finaly! Dag 23 i cykeln. Om jag har ägglossning från "rätt" sida nästa gång är det alltså en månad kvar tills jag får åka till det lyckliga landet i väster och sprätta ytterligare 7000 kronor på vad som förhoppningsvis blir min bästa "investering" någonsin =)

Men, som ni förstår av rubriken, så fortsatte morgonen inte lika lyckligt. Jag inser att jag inte hittar min kamera. Alltså, min alldeles nyinköpta kamera som kostade 4500:-

Inser lite kallsvettigt att jag eventuellt har glömt den på tunnelbanan i lördags natt. Var på en kompis 30-årsfest (nykter dessutom) och det sista jag minns av kameran är att jag tar den ur min kompis bil och sedan går till tuben.

Jag. Är. Så. Sjukt. Klantig!!!!!

För er som inte känner mig ska nämnas att jag sedan tidigare har en något ostadig relation till kollektivtrafiken i min stad. För ungefär 1,5 år sedan tappade jag bort en grej som var betydligt dyrare på en buss (säg 100 000-kronorsklassen). Dessutom var det inte min grej, utan den tillhörde jobbet. Det var inte så kul (milt uttryckt).

Eftersom jag lovat mig själv att bli en positivare människa så får man accentuera att jag trots allt var förutseende den här gången och tecknade en försäkring. Den 28/3 betalade jag in premien. Natten mot den 3/4 försvinner kameran. Undrar om försäkringsbolaget kommer tro mig?