Ja, jag har idag konstaterat att jag håller på att bli senil på rikigt.
Det är ju lite tragiskt när man är knappt 31.
Nu kanske ni undrar vad jag baserar denna diagnos på? Alltså, jag hade en släng av DAMP för två veckor sedan om jag inte missminner mig (stavas missminner så? Inte ett ord man skriver ofta inser jag). Så jag är van att ställa självdiagnoser.
I vilket fall har jag sedan i lördags tappat bort en kamera (som ju tack och lov hittades igen), en hammare och TVÅ vårjackor.
Hur slarvar man bort två vårjackor?
Jo men det ska jag tala om! Eller... Det ska jag ju inte. För jag har ingen aning. Jag hittar dem inte nu när jag skulle börja använda dem. HUR går det TILL?? Jag har letat igenom hela min 39 kvm stora (lilla?) lägenhet och vindsförrådet. Jag måste rensa... Och sortera... Blir IKEA till påsk för att shoppa lagerhyllor... Som att det skulle hjälpa mot en begynnande (galopperande?) senilitet.
Tragiskt
Om jag ska vara lite allvarlig en stund så insåg jag faktiskt något igår. Jag kom att tänka på det när folk började diskutera det här med insemination i Danmark.
Inseminationen kan ha räddat mitt liv, om jag ska vara lite dramatisk. Ända anledningen till att jag misstänkte att det var något fel var ju att jag visste exakt när befruktningen skett. När jag blödde lite konstigt. När jag plussade så sent. Hade jag inte VETAT (det vill säga haft sex som vanligt med en pojk) hade jag bara trott att mensen var lite konstig eller senare misstänkt att det var en nidis. När jag plussade hade jag antagligen trott att allt var bara fint och att jag haft ägglossning senare än vanligt. Vilket hade gjort att jag inte misstänkt något förens x:et hade spräckt min äggledare. Det är dödligt om man inte kommer till akuten väldigt fort.
Så nu är jag ännu nöjdare med mitt beslut att åka till Danmark för insemination =)
Det kallar jag positivt tänkande!
Det är ju lite tragiskt när man är knappt 31.
Nu kanske ni undrar vad jag baserar denna diagnos på? Alltså, jag hade en släng av DAMP för två veckor sedan om jag inte missminner mig (stavas missminner så? Inte ett ord man skriver ofta inser jag). Så jag är van att ställa självdiagnoser.
I vilket fall har jag sedan i lördags tappat bort en kamera (som ju tack och lov hittades igen), en hammare och TVÅ vårjackor.
Hur slarvar man bort två vårjackor?
Jo men det ska jag tala om! Eller... Det ska jag ju inte. För jag har ingen aning. Jag hittar dem inte nu när jag skulle börja använda dem. HUR går det TILL?? Jag har letat igenom hela min 39 kvm stora (lilla?) lägenhet och vindsförrådet. Jag måste rensa... Och sortera... Blir IKEA till påsk för att shoppa lagerhyllor... Som att det skulle hjälpa mot en begynnande (galopperande?) senilitet.
Tragiskt
Om jag ska vara lite allvarlig en stund så insåg jag faktiskt något igår. Jag kom att tänka på det när folk började diskutera det här med insemination i Danmark.
Inseminationen kan ha räddat mitt liv, om jag ska vara lite dramatisk. Ända anledningen till att jag misstänkte att det var något fel var ju att jag visste exakt när befruktningen skett. När jag blödde lite konstigt. När jag plussade så sent. Hade jag inte VETAT (det vill säga haft sex som vanligt med en pojk) hade jag bara trott att mensen var lite konstig eller senare misstänkt att det var en nidis. När jag plussade hade jag antagligen trott att allt var bara fint och att jag haft ägglossning senare än vanligt. Vilket hade gjort att jag inte misstänkt något förens x:et hade spräckt min äggledare. Det är dödligt om man inte kommer till akuten väldigt fort.
Så nu är jag ännu nöjdare med mitt beslut att åka till Danmark för insemination =)
Det kallar jag positivt tänkande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar