Nu sitter jag på ett x2000 (som än så länge går enligt tidtabell, men vi har bara åkt i drygt en kvart så än kan mycket hända, åh SJ, du vet hur man överaskar!). Jag är på hemresa från en weekend!
Nu tänker ni Paaaariiiiiiii(s) eller kanske Barcelona? Sol, bad, drinkar, storstad, jobbiga spanjorer eller fransmän? Eller det gör ni kanske inte eftersom jag åker tåg.
Jag har varit i världsmetropolen Örnsköldsvik, det ni! En särdeles ful industristad, som ligger fantastiskt vacker vid höga kusten. Vad gör man så i Örnsköldsvik?
Om man är hockeyintresserad kan man försöka heja på Peter Forsberg som slagit sig ner i sina gamla hemtrakter med sin nya (på alla sätt, hon är väl knappt 20?) käring (uttalas alltså som "kär" med -ing på slutet. Typ älskling på norrländska, dom är för charmiga).
Nu är jag faktiskt vansinnigt ointresserad av nästan all sport (utom herrarnas simning, innan de hoppar i bassängen (simmarkroppar, mhmm) eller gymnastik (samma sak)). Men jag har faktiskt en gammal pluggkompis som bor där med sin man och två pojkar. Helgen var trevlig med extremt mycket barnprat samt obligatorisk utgång på innestället O'Learys(?).
Ni kanske funderar lite på min rubrik, för hittills verkar väl inte inlägget ha någon form av riktning åt det hållet. Men min poäng är att jag umgåtts med en riktigt underbar liten kille på tre år och hans fina (väldigt bestämda) femsnartsex-åriga storebror.
Av någon anledning har jag fått för mig att om jag lyckas och får ett barn så kommer det bli en kille. Tidigare har det känts lite tråkigt. Jag vet faktiskt inte varför. För min del har det nog mest att göra med att jag vill fortsätta ha en nära relation till mitt barn/mina barn hela livet. Jag är väldigt nära min mamma, medan min bror bor långt borta och visst håller han kontakt, men det är inte superofta inte.
Men efter helgen har jag helt tänkt om.
En pojke blir hur bra som helst! Nästan bättre än en tjej. Eller. Det spelar verkligen, verkligen, verkligen ingen roll alls längre. Jag har sagt det till mig själv tidigare, men nu menar jag det hela vägen in i hjärtat!
Jag brukar be lite för mig själv, en ramsa om mitt framtida barn. Jag brukar be; låt det få blir en frisk, glad, trygg, unge och en frisk, glad, trygg vuxen som älskar mig och som jag får älska i resten av mitt liv"
Det är mitt mantra. Snart, snart är det dags att prova igen...
Nu tänker ni Paaaariiiiiiii(s) eller kanske Barcelona? Sol, bad, drinkar, storstad, jobbiga spanjorer eller fransmän? Eller det gör ni kanske inte eftersom jag åker tåg.
Jag har varit i världsmetropolen Örnsköldsvik, det ni! En särdeles ful industristad, som ligger fantastiskt vacker vid höga kusten. Vad gör man så i Örnsköldsvik?
Om man är hockeyintresserad kan man försöka heja på Peter Forsberg som slagit sig ner i sina gamla hemtrakter med sin nya (på alla sätt, hon är väl knappt 20?) käring (uttalas alltså som "kär" med -ing på slutet. Typ älskling på norrländska, dom är för charmiga).
Nu är jag faktiskt vansinnigt ointresserad av nästan all sport (utom herrarnas simning, innan de hoppar i bassängen (simmarkroppar, mhmm) eller gymnastik (samma sak)). Men jag har faktiskt en gammal pluggkompis som bor där med sin man och två pojkar. Helgen var trevlig med extremt mycket barnprat samt obligatorisk utgång på innestället O'Learys(?).
Ni kanske funderar lite på min rubrik, för hittills verkar väl inte inlägget ha någon form av riktning åt det hållet. Men min poäng är att jag umgåtts med en riktigt underbar liten kille på tre år och hans fina (väldigt bestämda) femsnartsex-åriga storebror.
Av någon anledning har jag fått för mig att om jag lyckas och får ett barn så kommer det bli en kille. Tidigare har det känts lite tråkigt. Jag vet faktiskt inte varför. För min del har det nog mest att göra med att jag vill fortsätta ha en nära relation till mitt barn/mina barn hela livet. Jag är väldigt nära min mamma, medan min bror bor långt borta och visst håller han kontakt, men det är inte superofta inte.
Men efter helgen har jag helt tänkt om.
En pojke blir hur bra som helst! Nästan bättre än en tjej. Eller. Det spelar verkligen, verkligen, verkligen ingen roll alls längre. Jag har sagt det till mig själv tidigare, men nu menar jag det hela vägen in i hjärtat!
Jag brukar be lite för mig själv, en ramsa om mitt framtida barn. Jag brukar be; låt det få blir en frisk, glad, trygg, unge och en frisk, glad, trygg vuxen som älskar mig och som jag får älska i resten av mitt liv"
Det är mitt mantra. Snart, snart är det dags att prova igen...
Jag vet hur det känns; det spelar ju som sagt var ingen som helst roll vilket kön men jag har fått för mig att jag får en tjej...märkligt det där. Härligt med en mini-semester!
SvaraRadera/Anna
hahahaha skrattar högt (ja simmarmännens kroppar går inte av för hackor..)
SvaraRadera