Snabbt övergående

Min depp vart inte så långvarig.

Det har jag nog mest min mor att tacka för. Hon är lite som min privata psykolog, på gott och ont.

Gott för mig, ont för henne kan vi väl sammanfatta det med =)

Så när jag är ledsen över något (jag behöver inte ens vara medveten om att jag är ledsen) så märks det direkt jag träffar henne. Jag kan vara på mitt allra mest soliga (fejkade?) humör innan. Men så fort jag kommer i närheten av henne är det som allt det ledsna bara bubblar upp och jag MÅSTE prata om det förr eller senare.

Hehe... stackars mamma.

I vilket fall lyckades hon baxa över mig på rätt bana igen (den där lite mer positiva samt mindre cyniska och bittra).

Tydligen uttrycker jag mig som jag är närmare 50 år än 30, enligt henne. Som att det är försent för allt. Som att jag tycker jag är så sjukt gammal. Jag tycker nog jag är rätt "gammal".

Jag har aldrig varit en sån som säger att dom inte är vuxna "på riktigt" vid 25 (eller 45 för all del). Jag har nog ansett mig vara vuxen sedan 19-20-årsåldern. Eller sedan jag började försörja mig själv.

Däremot har jag med åldern insett att vuxna inte alltid beter sig så vuxet egentligen =) Jag trodde nog ganska länge att jag skulle sluta göra dumma grejer när jag blev vuxen (typ dricka mig alldeles för full av misstag och säga puckade grejer till folk efter tidigare nämnt alkoholintag). Men jag börjar inse att man förblir samma människa hela livet (uppenbarelse?).

Jag blir fortfarande lite sugen på att vada i med stövlarna på så fort jag får syn på en bäck (och mycket sannolikt trilla i och bli dyngsur). Emellanåt känner jag för att gå ut och supa skallen i småbitar och dansa som en galning (till klockan 01.00 då jag blir trött och vill gå hem, sån har jag också alltid varit. Fast nu kan jag skylla på att jag är för gammal =)). Jag tror fortfarande att spöken eller zombies ska attackera mig så fort det är så mörkt att jag inte ser handen framför mig.

Börjar misstänka att jag kommer vara sån när jag är 75 år också...