Ooo, härliga måndag

Måndag... Jag är lite trött idag ska erkännas. Diverse strul i bostadsrättsföreningen har lett till att jag för första gången på år och dar vaknade 04.15 och inte kunde somna om, låg och oroade mig. Klockan 05 var det bara att kasta inte handduken och kliva upp.

Jag har förstått att 04.15 inte är någon ovanlig tid att kliva upp som småbarnsförälder. Kan inte vänta, ska blir toppen! Eller inte...

Ni vet Skalman? Han i Bamse. Jag och han har mer gemensamt än man kan tro. Inte för att jag är speciellt långsam av mig (eller är grön... eller har skal... But anyhow). Han har en sån mat-och-sov-klocka som ringer på de mest olämpliga tider. Typ när Bamse och Skalman befinner sig på havets botten och Bamse har fastnat i ett korallrev och håller på att få slut på luft. När klockan ringer så måste iaf Skalman absolut, på studs, äta eller sova (beroende på vad klockan visar. Har ni tänkt på att den typ aldrig visar att han ska äta? Bara sova? Varför inte bara kalla den sovklockan?). Det jag skulle komma till är iaf att jag har en sån mat-och-sovklocka... Inte en riktig klocka, även om det skulle vara ballt. Utan mer en biologisk kroppsklocka som bestämmer att jag en vanlig vardag måste äta ca  klockan 06.10, 09.30, 11.30, 15,30 och en gång som jag faktiskt får styra själv på kvällen. Dessutom måste jag sova senast 22.30 och vaknar då av mig själv klockan 05.58 typ (ska upp 06.00). Såvida framtida, eventuella bebis ärver min exakta klocka så kan det blir lite besvärligt.

För vad händer om jag inte följer min klocka slaviskt?

Jag blir typ PMS-kärringen från helvetet. Behöver inte ens ha PMS, symptomen är samma. Jag blir:
 - Gråtig
 - Arg
 - Får en myycket negativ livssyn

Hahaha... Blir ju grymt skoj att blanda upp med lite hormoner! Tur jag är singel från början.

Jag är en rätt positiv människa, faktiskt

har läst igenom det jag skrivit hittills och insett att det låter väldigt negativt, som att jag är bitter eller så.

Ville bara säga att det är jag verkligen inte! Det här känns superspännande och jag är skitglad att jag bestämt mig! (Så glad faktiskt att jag har lite svårt att hålla käften om det... Typ ALLA mina kompisar/bekanta vet vid det här laget...)

Vägen hit har förstås inte alltid varit en dans på rosor, men hey... Vems liv är ett enda fluffigt-rosa-moln-äventyr?

 Jag tycker själv att alla förutsättningar finns för att det här ska blir bra (med förutsättning av jag lyckas bli gravid då förstås).

 - Jag är välutbildad (minst sagt, vet inte hur många högskolepoäng jag samlat på mig hittills men många är det och fler blir det hela tiden... 423(!!) högskolepoäng har jag, var tvungen att kolla, det är iof i nya systemet. Skulla men räkna enligt gamla systemet skulle det vara 282. Sick... Men kul)
 - Jag har ett hyfsat välbetalt jobb som är extremt flexibelt
 - Jag har en skitdyr, inte så stor lägenhet som jag trivs bra i och som jag faktiskt äger till 20 % själv
 - Jag har sparat ihop en liten buffert på banken
 - Jag har massor med underbara vänner och familjemedlemmar som kommer att finnas där när bebis eventuellt kommer
 - (PS: Jag har stått i den Stora Staden bostadskö sedan 2006, alltså snart exakt fem år. Så skulle det krisa kan jag nog få en hyreslägenhet i typ... Hjulsta, eller kanske Bålsta?)

Ville bara säga det

Äta rätt, sova rätt, tänka rätt... VARA rätt!!

Innan jag påbörjade den här planen om barnalstrande så hade jag väl en idé om att det var vissa saker som kanske inte var så bra för fertiliteten och att det fanns saker man inte skulle göra eller äta när man planerade att bli gravid eller redan lyckats.

Jag har inte ens kommit till gravid-biten ännu och h.e.r.r.e.g.u.d vad grejer man måste tänka på.

Som jag nämnt tidigare har jag vissa kontrollfreak-sidor (som jag försöker tämja, men min hjärna funkar lite som den själv vill för det mesta) men följande "fakta"(har inga belägg för det vetenskapliga i dessa påståenden) har jag letat reda på:

1. Rökning - Nedsätter din fruktsamhet med 50 %
2. Alkohol - Kvinnor som dricker 1-5 öl veckorna innan ägglossning minskar sin fertilitet med 33 % jämfört med kvinnor som inte dricker alkohol.
3. Kaffe - Kvinnor som dricker tre koppar kaffe om dagen har ca 25 % mindre chans att bli gravida om man jämför med kvinnor som dricker 1-2 koppar kaffe i veckan
4. Socker/kolhydrater - stort intag av socker/ snabba kolhydrater ger stort insulinpåslag som kan påverka de kvinnliga könshormonerna negativt. Detta gäller framför allt om man är överviktig eller har PCO(det har jag)
5. Feber mellan mens och ägglossning kan påverka äggets kvalitet

Så vekorna/månaden innan man planerar att försöka ska man helst leva så asketiskt som det bara är möjligt. Inget kaffe, ingen alkohol, inget socker... (Ingen rökning, men jag röker inte så det är inte ett prioriterat problem i min värld).

Buhuuu... Trist... Men det får det väl vara värt. Det där kan jag ju kontrollera iaf (alltid positivt i min värld)

Men sedan är det allt det där i kroppen som ska fungera
1. Ägget ska lossna (man har tydligen bara ägglossning i snitt 10 månader om året)
2. Ägget ska lossna i precis RÄTT tid
3. Spermierna ska vara pigga nog att simma rätt
4. Ägget ska vara av god kvalitet
5. Spermien ska vara av god kvalitet
6. Äggledaren ska vara fri från hinder och ha flimrande flimmerhår
7. livmoderslemhinnan ska vara tillräckligt tjock och treskiktad(?)
8. Det befruktade ägget ska börja celldela sig på rätt sätt
9. Det befruktade, celldelande ägget av hög kvalitet ska fastna i den treskiktade, lagom tjocka livmoderslemhinnan
10. Livmoderslemhinnan ska förutom att vara tjock och flerskiktad nog inte ha några defekter som myom, polyper, dåliga receptorer/infångare (vet inte vad de heter men det är små svampformade utskott på livmoderslemhinnan som måste finnas i tillräcklig mängd för att fånga in ägget)
11. Den lilla inflammation som uppstår när ägget fäster ska vara lagom och kvinnans immunförsvar får inte vara för starkt för då stöts ägget bort.
12. Kvinnan får inte ha för kort lutealfas(tid mellan ägglossning och mens) för då hinner inte ägget fästa ordenltigt förens livmoderslemhinnan stöts ut i form av menstruation
....

And on, and on...

Hur blir det barn överhuvudtaget? Hur blir det barn av MISSTAG???

Fullständigt fashinerande... Trodde man inte på gud eller annan valfri högre makt innan så är det nästan oundvikligt att inte göra det när man satt sig in i reproduktionsprocessen. Vilken ingenjörskonst...

Och vilket ångestmoment för sådana som jag som inte kan låta bli att läsa varenda artikel och forum som finns om fertilitet.

Själv fastnade jag ju redan på steg sex i min lilla lista sist.

Men under den 1,5 vecka som jag eventuellt trodde att det kanske kunde gå vägen (mellan det positiva gravtestet och när det började blöda igen) så var man ju helt galen!

Jag som alltid trott mig vara rätt lugn kring sånt som kemikalier, mat och liknande.

Jag slutade smörja in mig med hudkräm eftersom man aldrig vet vad som kan finnas i!

Haha!

Får väl se hur det går nästa gång

Men du är ju så ung?!

Som rubriken lyder... Men du är ju så ung?! Eller... Det är klart du kommer träffa någon!

De i särklass vanligaste kommentarerna när jag berättar om mina planer för vänner och familj.

Mina svar:

  - Nej, jag är faktiskt inte speciellt ung. Ok, kanske ur aspekter som karriär eller livserfarenhet där den tio år äldre generationen kan sparka rumpa med mig vilken dag som helst (många av dem iaf). Men när det kommer till reproduktion har den genetiska utvecklingen inte riktigt hängt med i självförverkligandes Sverige anno 2011.

Nu ska jag inte skylla på att jag först ville ha en karriäääär, pengar på banken eller tvunget skulle resa 38 gånger runt jorden för att verkligen, verkligen se till att suga musten ur livet innan ungarna kommer och suger musten ur mig.

Jag har nog aldrig haft den inställningen till barn. Barn har alltid varit välkomna i mitt liv, det har bara inte blivit så därför att pappan till de tänkta barnen är lite seg i starten... Uteblivit.

Så för att återgå till ursprungsämnet: Sannolikheten för en 20-24-åring att bli på smällen, tjocken, hamna i ett välsingnat tillstånd... Helt enkelt bli gravid är ungefär 86 %.

För mig är sannolikheten ca 63 %.

Väntar jag ytterligare fem år minskar chansen till ungefär 50 %.

Jag är alltså lastgammal när det kommer till att göra barn, fysiskt alltså.

Det andra argumentet, att jag naaaaturligtvis kommer träffa nååågon!!

Hey, lady! Har du överhuvudtaget kollat på mitt track record? Av mina totalt 30 år och 8 månader på jorden har jag haft (dåliga) förhållanden under ungefär (om jag räknar snällt) 2,5 år. Med fyra olika pojkvänner.

Pojkvänner föresten... Litet sidospår här, men POJKvänner... När slutar man kalla dem det? Det låter så... Ja... Fjortis. Jag kan för mitt liv inte förmå mig att vid, säg, 40 års ålder kalla den jag är tillsammans med "pojkvän". Då måste jag först blondera sönder håret, skaffa plastbröst, leopardleggings och kalla mina kvinnliga vänner för fliiickorna. Nope, niet... Det funkar inte.

 Det måste finnas ett bättre ord. Jag hoppas då verkligen inte att jag blir tillsammans med en pojke om jag lyckas få till ytterligare ett förhållande... Jag vill ha en M. A. N.

Manvän... Hmm. Nej, det låter inte bra. Lite snuskigt nästan.

"Min man" kan man inte säga, då tar alla för givet att man är gift. Får flytta ihop snabbt helt enkelt så man kan kalla honom Sambo i så fall. Det är i alla fall åldersneutralt.

Tillbaka till min nedslående statistik. Skulle jag jämföras med ett företag skulle jag vara Emron, eller kanske Carnegie (fast de har tydligen repat sig, jag är dessutom sjukt ointresserad av ekonomi så förlåt för dåliga jämförelser om det är någon sinnad som läser det här).

Summa: Jag är grymt nöjd över att ha fattat det här beslutet. I win, you loose (eller nåt)

Historia - eller, hur har det gått hittills

Ja, det är så att jag redan har försökt bli gravid. Redan i höstas åkte jag till Danmark första gången.

För er som inte har en aning om hur det går till (de flesta gissar jag) så ger jag en kort förklaring.

Man börjar ta kontakt med valfri klinik i Danmark/Finland/Estland/Polen/Ryssland (Tack Kristdemokraterna som envist vägrar gå med på att vi ska få inseminera i Sverige), skickar in provsvar för diverse sjukdomar (typ HIV, hepatit och röda hund) och har sedan ett så kallat "journalsamtal". samtalet går i stort ut på att övertyga damen i andra änden om hur genomtänkt det här beslutet är. Lite som en anställningsintervju (på Danska då... Eller "nordiska" som danskarna kallar det. Jag antar att jag inte skulle förstå flasklock om de verkligen pratade danska med mig).

Efter det är det bara att shoppa loss på ägglossningsstickor. Sedan kissar man snällt på sina stickor morgon och kväll tills man får utslag (använder man ClearBlue Digital får man en liten smiley på en skärm, väldigt pedagogiskt om än inte så miljövänligt med alla batterier).

När man fått en glad gubbe eller liknande (beroende på test) är det bråttombråttombråttom(!!!!). I alla fall för mig som inte bor i närheten av Köpenhamn, för då har man troligen ägglossning inom 24-48 timmar. Eftersom man inte ska få diverse mystiska sjukdomar av sin donator så är spermierna frysta i sex månader innan de används. Precis som du(?) och jag (framför allt jag) så gillar inte spermier att frysa. Så till skillnad från färska, nyproducerade simmare som kan leva flera dygn så lever de frusna stackarna bara 24 timmar (bra jobbat ändå tycker jag personligen). Det betyder att man måste ha finfin timing om det ska fungera som tänkt.

I vilket fall så fick jag en glad gubbe, panikbokade biljetter till danmark och åkte ner. Var på plats i gynstolen ca 14,5 timme efter det positiva testet. Sedan var det bara att åka hem och vääääääääääänta...

För er som inte testat på att producera barn (på riktigt alltså, inte bara övat) så är den här perioden mellan ägglossning och gravtestet den långsammaste tid man någonsin upplevt. Man tänker absolut inte på någonting annat och slutar aldrig "känna efter". Alla hypokondriker får ursäkta men ni ligger ljusår efter "väntarna". Gå in på familjeliv.se och spana in graviditetssymptom-trådarna (ungefär en ziljon stycken) så har ni bevis.

För att göra en riktigt, riktigt lång historia kortare så funkade det! jag timade ägglossning och spermier och hela baletten. Tyvärr var min vänstra äggledare inte riktigt med i matchen (hade troligen missat PM:et från resten av kroppen om full beredskap) och ägget fastnade på vägen. Jag fick ett så kallat utomkvedshavandeskap eller extrautering graviditet (förkortat X).

Skitäggledare...

Nåja, efter att ha fått cellgifter tog kroppen hand om det själv, men nu måste jag göra det jag är absolut sämst på i hela världen... Vänta... Igen...

För att kolla att jag inte haft en infektion och pajjat mina äggledare totalt så ska jag göra en kontraströntgen av passagen. Det går till såsom så att man sprutar in kontrastvätska i livmodern och kollar om den sipprar ut genom äggledarna eller om det är stopp. Detta får göras först ett antal månader efter X-et eftersom kroppen måste läka.

Så det är där jag står idag.

Vad jag gör om äggledarna är paj? Jadu... Jag försöker att inte tänka på det. För en gångs skull ska jag inte måla fan på väggen (annars en talang, hör nog ihop med min listfixering och mitt allmänna kontrollbehov).

Så nu är det nedräkning till undersökningen, 1,5 månad kvar ungefär...

Lämplig dag att börja

14 februari, alla hjärtans dag.

Extremt lämplig dag att börja blogga. Speciellt som anledningen till bloggen är att jag vill skriva lite kring hur det kommer bli att försöka "skaffa" barn på egen hand. Alltså utan ett hjärta att dela det hela med. Missförstå mig inte, jag ser absolut fördelar i att vara två när man planerar att tillverka knodds. Är man hetero (det är jag föresten, inte för att det spelar roll, men man förstår att vissa slutsatser kan dras när man väljer det här tillvägagångssättet) så är det för det första både enklare, roligare (förhoppningsvis) och billigare att arbeta med själva tillverkningen. Sedan har man förstått att det här med att uppfostra barnet kan vara enklare om man är två. Jag kan exempelvis inte säga "fråga pappa" när jag inte kommer på ett tillräckligt briljant svar på någon omöjlig fråga tillräckligt snabbt.

Men som rubriken på bloggen antyder (och jag själv genom erfarenhet kommit fram till) så blir inte livet alltid som man planerar. Eller, ska jag vara ärlig så händer det väldigt sällan att det blir som man planerar.

Då är jag dessutom en planerare av rang.

Nu menar jag inte att veckohandlingen ständigt blir en misslyckad katastrof och jag kommer hem med rengöringsmedel och skraplotter istället för, säg, kyckling och tandkräm. Sådana saker tenderar att bli som jag tänkt (jag gillar listor).

Nej, jag tänkte mer på de här sakerna som man själv inte kan påverka.

Saker man inte kan påverka handlar för det mesta om situationer där andra människors vilja är inblandad. Som kärlek...

Jag är inte bra på förhållandet. Jag är bra på rätt mycket andra saker som matlagning, listor, jobb, spackling och vänner. Men om en filmrecencent skulle bedömma mina skills när det kommer till man-kvinna-samspel skulle jag få en överstruken geting... Eller fyr eller vad det nu är som används som symbol (hjärtan kanske skulle vara lämpligt).

Jag gillar att prata också, men det märks antagligen.

Allt det här kokar i alla fall ner till att jag inte har någon karl att försöka producera barn med. Han kanske dyker upp senare, man vet som sagt inte hur det blir, men vill jag ha barn (och det vill jag förstås) så få jag försöka på annat sätt.

I mitt fall handlar det om att åka till vårt lyckliga, ölfrälsta, grannland Danmark. De har dessutom en liberalare syn på det här med ensamstånde och insemination än vad Sverige har.

Så, det här är min resa...