Som rubriken lyder... Men du är ju så ung?! Eller... Det är klart du kommer träffa någon!
De i särklass vanligaste kommentarerna när jag berättar om mina planer för vänner och familj.
Mina svar:
- Nej, jag är faktiskt inte speciellt ung. Ok, kanske ur aspekter som karriär eller livserfarenhet där den tio år äldre generationen kan sparka rumpa med mig vilken dag som helst (många av dem iaf). Men när det kommer till reproduktion har den genetiska utvecklingen inte riktigt hängt med i självförverkligandes Sverige anno 2011.
Nu ska jag inte skylla på att jag först ville ha en karriäääär, pengar på banken eller tvunget skulle resa 38 gånger runt jorden för att verkligen, verkligen se till att suga musten ur livet innan ungarna kommer och suger musten ur mig.
Jag har nog aldrig haft den inställningen till barn. Barn har alltid varit välkomna i mitt liv, det har bara inte blivit så därför att pappan till de tänkta barnen är lite seg i starten... Uteblivit.
Så för att återgå till ursprungsämnet: Sannolikheten för en 20-24-åring att bli på smällen, tjocken, hamna i ett välsingnat tillstånd... Helt enkelt bli gravid är ungefär 86 %.
För mig är sannolikheten ca 63 %.
Väntar jag ytterligare fem år minskar chansen till ungefär 50 %.
Jag är alltså lastgammal när det kommer till att göra barn, fysiskt alltså.
Det andra argumentet, att jag naaaaturligtvis kommer träffa nååågon!!
Hey, lady! Har du överhuvudtaget kollat på mitt track record? Av mina totalt 30 år och 8 månader på jorden har jag haft (dåliga) förhållanden under ungefär (om jag räknar snällt) 2,5 år. Med fyra olika pojkvänner.
Pojkvänner föresten... Litet sidospår här, men POJKvänner... När slutar man kalla dem det? Det låter så... Ja... Fjortis. Jag kan för mitt liv inte förmå mig att vid, säg, 40 års ålder kalla den jag är tillsammans med "pojkvän". Då måste jag först blondera sönder håret, skaffa plastbröst, leopardleggings och kalla mina kvinnliga vänner för fliiickorna. Nope, niet... Det funkar inte.
Det måste finnas ett bättre ord. Jag hoppas då verkligen inte att jag blir tillsammans med en pojke om jag lyckas få till ytterligare ett förhållande... Jag vill ha en M. A. N.
Manvän... Hmm. Nej, det låter inte bra. Lite snuskigt nästan.
"Min man" kan man inte säga, då tar alla för givet att man är gift. Får flytta ihop snabbt helt enkelt så man kan kalla honom Sambo i så fall. Det är i alla fall åldersneutralt.
Tillbaka till min nedslående statistik. Skulle jag jämföras med ett företag skulle jag vara Emron, eller kanske Carnegie (fast de har tydligen repat sig, jag är dessutom sjukt ointresserad av ekonomi så förlåt för dåliga jämförelser om det är någon sinnad som läser det här).
Summa: Jag är grymt nöjd över att ha fattat det här beslutet. I win, you loose (eller nåt)
De i särklass vanligaste kommentarerna när jag berättar om mina planer för vänner och familj.
Mina svar:
- Nej, jag är faktiskt inte speciellt ung. Ok, kanske ur aspekter som karriär eller livserfarenhet där den tio år äldre generationen kan sparka rumpa med mig vilken dag som helst (många av dem iaf). Men när det kommer till reproduktion har den genetiska utvecklingen inte riktigt hängt med i självförverkligandes Sverige anno 2011.
Nu ska jag inte skylla på att jag först ville ha en karriäääär, pengar på banken eller tvunget skulle resa 38 gånger runt jorden för att verkligen, verkligen se till att suga musten ur livet innan ungarna kommer och suger musten ur mig.
Jag har nog aldrig haft den inställningen till barn. Barn har alltid varit välkomna i mitt liv, det har bara inte blivit så därför att pappan till de tänkta barnen är lite seg i starten... Uteblivit.
Så för att återgå till ursprungsämnet: Sannolikheten för en 20-24-åring att bli på smällen, tjocken, hamna i ett välsingnat tillstånd... Helt enkelt bli gravid är ungefär 86 %.
För mig är sannolikheten ca 63 %.
Väntar jag ytterligare fem år minskar chansen till ungefär 50 %.
Jag är alltså lastgammal när det kommer till att göra barn, fysiskt alltså.
Det andra argumentet, att jag naaaaturligtvis kommer träffa nååågon!!
Hey, lady! Har du överhuvudtaget kollat på mitt track record? Av mina totalt 30 år och 8 månader på jorden har jag haft (dåliga) förhållanden under ungefär (om jag räknar snällt) 2,5 år. Med fyra olika pojkvänner.
Pojkvänner föresten... Litet sidospår här, men POJKvänner... När slutar man kalla dem det? Det låter så... Ja... Fjortis. Jag kan för mitt liv inte förmå mig att vid, säg, 40 års ålder kalla den jag är tillsammans med "pojkvän". Då måste jag först blondera sönder håret, skaffa plastbröst, leopardleggings och kalla mina kvinnliga vänner för fliiickorna. Nope, niet... Det funkar inte.
Det måste finnas ett bättre ord. Jag hoppas då verkligen inte att jag blir tillsammans med en pojke om jag lyckas få till ytterligare ett förhållande... Jag vill ha en M. A. N.
Manvän... Hmm. Nej, det låter inte bra. Lite snuskigt nästan.
"Min man" kan man inte säga, då tar alla för givet att man är gift. Får flytta ihop snabbt helt enkelt så man kan kalla honom Sambo i så fall. Det är i alla fall åldersneutralt.
Tillbaka till min nedslående statistik. Skulle jag jämföras med ett företag skulle jag vara Emron, eller kanske Carnegie (fast de har tydligen repat sig, jag är dessutom sjukt ointresserad av ekonomi så förlåt för dåliga jämförelser om det är någon sinnad som läser det här).
Summa: Jag är grymt nöjd över att ha fattat det här beslutet. I win, you loose (eller nåt)
jag känner mig mycket nöjd med mig själv som faktiskt svarade "hmm ja hmm de har du nog rätt i" när du sa att du brukar strula till det med grabsen
SvaraRadera