14 februari, alla hjärtans dag.
Extremt lämplig dag att börja blogga. Speciellt som anledningen till bloggen är att jag vill skriva lite kring hur det kommer bli att försöka "skaffa" barn på egen hand. Alltså utan ett hjärta att dela det hela med. Missförstå mig inte, jag ser absolut fördelar i att vara två när man planerar att tillverka knodds. Är man hetero (det är jag föresten, inte för att det spelar roll, men man förstår att vissa slutsatser kan dras när man väljer det här tillvägagångssättet) så är det för det första både enklare, roligare (förhoppningsvis) och billigare att arbeta med själva tillverkningen. Sedan har man förstått att det här med att uppfostra barnet kan vara enklare om man är två. Jag kan exempelvis inte säga "fråga pappa" när jag inte kommer på ett tillräckligt briljant svar på någon omöjlig fråga tillräckligt snabbt.
Men som rubriken på bloggen antyder (och jag själv genom erfarenhet kommit fram till) så blir inte livet alltid som man planerar. Eller, ska jag vara ärlig så händer det väldigt sällan att det blir som man planerar.
Då är jag dessutom en planerare av rang.
Nu menar jag inte att veckohandlingen ständigt blir en misslyckad katastrof och jag kommer hem med rengöringsmedel och skraplotter istället för, säg, kyckling och tandkräm. Sådana saker tenderar att bli som jag tänkt (jag gillar listor).
Nej, jag tänkte mer på de här sakerna som man själv inte kan påverka.
Saker man inte kan påverka handlar för det mesta om situationer där andra människors vilja är inblandad. Som kärlek...
Jag är inte bra på förhållandet. Jag är bra på rätt mycket andra saker som matlagning, listor, jobb, spackling och vänner. Men om en filmrecencent skulle bedömma mina skills när det kommer till man-kvinna-samspel skulle jag få en överstruken geting... Eller fyr eller vad det nu är som används som symbol (hjärtan kanske skulle vara lämpligt).
Jag gillar att prata också, men det märks antagligen.
Allt det här kokar i alla fall ner till att jag inte har någon karl att försöka producera barn med. Han kanske dyker upp senare, man vet som sagt inte hur det blir, men vill jag ha barn (och det vill jag förstås) så få jag försöka på annat sätt.
I mitt fall handlar det om att åka till vårt lyckliga, ölfrälsta, grannland Danmark. De har dessutom en liberalare syn på det här med ensamstånde och insemination än vad Sverige har.
Så, det här är min resa...
Extremt lämplig dag att börja blogga. Speciellt som anledningen till bloggen är att jag vill skriva lite kring hur det kommer bli att försöka "skaffa" barn på egen hand. Alltså utan ett hjärta att dela det hela med. Missförstå mig inte, jag ser absolut fördelar i att vara två när man planerar att tillverka knodds. Är man hetero (det är jag föresten, inte för att det spelar roll, men man förstår att vissa slutsatser kan dras när man väljer det här tillvägagångssättet) så är det för det första både enklare, roligare (förhoppningsvis) och billigare att arbeta med själva tillverkningen. Sedan har man förstått att det här med att uppfostra barnet kan vara enklare om man är två. Jag kan exempelvis inte säga "fråga pappa" när jag inte kommer på ett tillräckligt briljant svar på någon omöjlig fråga tillräckligt snabbt.
Men som rubriken på bloggen antyder (och jag själv genom erfarenhet kommit fram till) så blir inte livet alltid som man planerar. Eller, ska jag vara ärlig så händer det väldigt sällan att det blir som man planerar.
Då är jag dessutom en planerare av rang.
Nu menar jag inte att veckohandlingen ständigt blir en misslyckad katastrof och jag kommer hem med rengöringsmedel och skraplotter istället för, säg, kyckling och tandkräm. Sådana saker tenderar att bli som jag tänkt (jag gillar listor).
Nej, jag tänkte mer på de här sakerna som man själv inte kan påverka.
Saker man inte kan påverka handlar för det mesta om situationer där andra människors vilja är inblandad. Som kärlek...
Jag är inte bra på förhållandet. Jag är bra på rätt mycket andra saker som matlagning, listor, jobb, spackling och vänner. Men om en filmrecencent skulle bedömma mina skills när det kommer till man-kvinna-samspel skulle jag få en överstruken geting... Eller fyr eller vad det nu är som används som symbol (hjärtan kanske skulle vara lämpligt).
Jag gillar att prata också, men det märks antagligen.
Allt det här kokar i alla fall ner till att jag inte har någon karl att försöka producera barn med. Han kanske dyker upp senare, man vet som sagt inte hur det blir, men vill jag ha barn (och det vill jag förstås) så få jag försöka på annat sätt.
I mitt fall handlar det om att åka till vårt lyckliga, ölfrälsta, grannland Danmark. De har dessutom en liberalare syn på det här med ensamstånde och insemination än vad Sverige har.
Så, det här är min resa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar