En sak jag reflekterat mycket över sedan x:et är varför jag inte varit ledsen. Alltså över det "barn" som inte blev eller vad man ska säga.
Det verkar vara den allrådande känslan bland andra som fått missfall eller X. Folk är sjukskrivna i veckor och mår skit rent ur sagt.
Har inte haft några sådana känslor, jag har inte funderat på vad det hade blivit för individ, jag tänker mycket sällan på vilken vecka jag hade varit i nu om det hade stannat.
Det var en så total känsla av att det inte var bra, från början. Som att jag visste att det inte skulle bli något barn av det där strecket på stickan.
Sedan att jag bara visste att jag hade ett x. Den fullständiga lättnaden när läkaren på gynakuten tog mig på allvar och faktiskt höll med mig. Efter den stunden har jag inte fällt en tår över "bubblan" där i vänster äggledare.
Så pratade jag med en kompis igår, hon berättade att hon upplevt precis samma när hon fick ett missfall mellan sina två barn. Sedan sa hon något som jag innerst inne hoppats på väldigt mycket, nämligen att när hon väntade sina barn (som så att säga gick hela vägen i mål) kände hon en absolut visshet att de skulle gå vägen.
Jag önskar och tror att den dag Räkan sätter sig rätt och kommer bli ett barn, så kommer jag känna det med.
Det verkar vara den allrådande känslan bland andra som fått missfall eller X. Folk är sjukskrivna i veckor och mår skit rent ur sagt.
Har inte haft några sådana känslor, jag har inte funderat på vad det hade blivit för individ, jag tänker mycket sällan på vilken vecka jag hade varit i nu om det hade stannat.
Det var en så total känsla av att det inte var bra, från början. Som att jag visste att det inte skulle bli något barn av det där strecket på stickan.
Sedan att jag bara visste att jag hade ett x. Den fullständiga lättnaden när läkaren på gynakuten tog mig på allvar och faktiskt höll med mig. Efter den stunden har jag inte fällt en tår över "bubblan" där i vänster äggledare.
Så pratade jag med en kompis igår, hon berättade att hon upplevt precis samma när hon fick ett missfall mellan sina två barn. Sedan sa hon något som jag innerst inne hoppats på väldigt mycket, nämligen att när hon väntade sina barn (som så att säga gick hela vägen i mål) kände hon en absolut visshet att de skulle gå vägen.
Jag önskar och tror att den dag Räkan sätter sig rätt och kommer bli ett barn, så kommer jag känna det med.
Alltså... jag kan känna igen det. Jag fick 4 tidiga missfall medan jag fortfarande höll på med mina egna ägg. Och jag kände djup besvikelse, jag var arg och kände mig lurad. Särskilt den gång jag kom några veckor istället för dagar fanns det också tårar. Men inte för någon speciell, utan för att jag inte fick ett barn fast jag fått tro det ett ögonblick.
SvaraRaderaDet var en helt annorlunda smärta mot den jag upplever för den graviditet som nu slutade i MA och avbrytande i vecka 15. Nu är det pojken jag inte finns jag sörjer, en individ som inte kunnat bytas hur som helst mot ett annat barn och en annan graviditet. Det är fostret som steppade runt i livmodern i 12:e veckan, som vinkade och fick oss att skratta. Det är den lilla fågeln i min hand som inte fick bli. Lika mycket sorg över att han aldrig fick bli större som över att jag inte fick mitt barn. Den stora skillnaden tror jag är att jag på något litet och basalt vis hade hunnit knyta an till den här lille. Och därför sörjde som jag sörjt en som redan levt - fast jag ändå kallar det för missfall och inte ett änglabarn...
Jag känner verkligen med dig. Måste vara fruktansvärt att få ett MA. Det är min största skäck. Det, eller ett väldigt sent missfall.
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att du får hålla ett levande barn i famnen snart.
Förstår att du sörjer.