Brunett, eller rödhårig?

Tja, man kan ju tänka att när man någon gång konstaterat att ens frisör kanske inte är bäst på färg, då låter man bli att färga sig där igen.

Men nej.

Kan ha lite att göra med mänsklig förnekelse/glömska i kombination med en ovana att dra på frisörbesöken. Detta leder i stort till att det går väldigt lång tid mellan gångerna jag färgar håret och att jag under denna tidsrymd hinner glömma och tänker; "Njaee, men sååå farligt var det ju inte..."

Det är i och för sig inte sååå farligt. Men väldigt ovant.

Jag har alltså gått från att ha varit mer eller mindre blondin (hela mitt liv, med några korta, mindre minnesvärda, perioder då mitt hår varit blått, grönt och lila (det gröna och lila var inte meningen, det skulle bli brunt)) till att bli mörkt koppar-rödbrun...

Det var alltså meningen att hon skulle tona "min egen" färg (typ lite guld-rått-blont). Vi kan konstatera att så inte blev fallet.

Nåja, det är bara en toning. Och färgen är inte hemsk, absolut inte. Det är bara det att jag studsar till lite varje gång jag får syn på mig själv i en reflekternade yta...