Jag har ett litet problem och tänkte att jag skulle fråga er kloka, erfarna mammor därute vad ni tror.
MT är en viljestark dam, dessutom är hon just nu en aning (underdrift) frustrerad över sin oförmåga att röra sig fritt. Fullt förståeligt eftersom de flesta av hennes jämnåriga kompisar har krupit i 4-6 månader redan. Hon har alltid skrikigt väldigt mycket. Naturligtvis mycket mer när hon var mindre än nu. Hon skriker dessutom VÄLDIGT högt. Att hon vrålar är nog en bättre beskrivning. Det gör ont i mina öron, ikväll hade jag hörselkåpor på i badrummet för att det skulle bli drägligt.
Numer skriker hon mest när hon är trött, hungrig eller uppenbart frustrerad eller uttråkad. Men hur ska jag tackla hennes skrik på bästa sätt?
Scenario (mycket vanligt, typ varje kväll): MT är trött och hungrig, dags för kvällsgröt. Hon har varit rätt tröttgnällig sista halvtimmen eller så. Tar upp henne på armen (om jag inte redan burit runt henne nämnda halvtimme) och går ut i köket och värmer hennes gröt. Någon gång nu börjar hon v.r.å.l.a. Jag kan schya, sjunga, säga till henne på skarpen eller bara fortsätta med det jag gör (fixa kvällsmat tex) men inget gör varken till eller från. Hon fortsätter tills jag helt enkelt skedar in första tuggan i munnen på henne. Sedan får jag fortsätta i snabb takt, för blir det minsta paus så upptas skrikandet igen. Det fortgår vanligtvis tills jag stoppar ner henne i badkaret där hon blir en liten solstråle för att sedan göra en lite kortare come back när hon ska upp ur badet igen.
Hon har även börjat skrika så här när vi är ute bland folk ibland och det är ju helt enkelt inte ok. Man kan alltså inte prata med varandra när hon skriker för man hör inte vad den andre säger.
Vad göra? Går det att göra nåt? Eller växer det bort? Hjälp...
MT är en viljestark dam, dessutom är hon just nu en aning (underdrift) frustrerad över sin oförmåga att röra sig fritt. Fullt förståeligt eftersom de flesta av hennes jämnåriga kompisar har krupit i 4-6 månader redan. Hon har alltid skrikigt väldigt mycket. Naturligtvis mycket mer när hon var mindre än nu. Hon skriker dessutom VÄLDIGT högt. Att hon vrålar är nog en bättre beskrivning. Det gör ont i mina öron, ikväll hade jag hörselkåpor på i badrummet för att det skulle bli drägligt.
Numer skriker hon mest när hon är trött, hungrig eller uppenbart frustrerad eller uttråkad. Men hur ska jag tackla hennes skrik på bästa sätt?
Scenario (mycket vanligt, typ varje kväll): MT är trött och hungrig, dags för kvällsgröt. Hon har varit rätt tröttgnällig sista halvtimmen eller så. Tar upp henne på armen (om jag inte redan burit runt henne nämnda halvtimme) och går ut i köket och värmer hennes gröt. Någon gång nu börjar hon v.r.å.l.a. Jag kan schya, sjunga, säga till henne på skarpen eller bara fortsätta med det jag gör (fixa kvällsmat tex) men inget gör varken till eller från. Hon fortsätter tills jag helt enkelt skedar in första tuggan i munnen på henne. Sedan får jag fortsätta i snabb takt, för blir det minsta paus så upptas skrikandet igen. Det fortgår vanligtvis tills jag stoppar ner henne i badkaret där hon blir en liten solstråle för att sedan göra en lite kortare come back när hon ska upp ur badet igen.
Hon har även börjat skrika så här när vi är ute bland folk ibland och det är ju helt enkelt inte ok. Man kan alltså inte prata med varandra när hon skriker för man hör inte vad den andre säger.
Vad göra? Går det att göra nåt? Eller växer det bort? Hjälp...
Usch vad jobbigt det låter. Har tyvärr ingen lösning, mer än att kanske byta eller tidigarelägga rutinen? Sjunga har nästan alltid funkat på Mini. Någon gång har jag lyckats överraska honom så att han helt kommit av sig.
SvaraRaderaDessutom har jag kört brukshundsklubbstekniken och valt att ignorera dåligt beteende. När han var stor nog att förstå sa jag helt enkelt till honom att jag inte accepterade att han betedde sig så, avbröt det som var kul och gjorde livet "tråkigt" för honom. Det gör jag fortfarande, om jag nu får tillfälle.
Hoppas du får bukt på det!
Ja, som du gjort hoppas jag att jag kommer kunna göra (och det fungerar). Just nu är det ju svårt att resonera eller tala om vad jag vill. Tack för inlägget iaf!
RaderaEinar är ju oxå en viljestark liten man så ofta känner jag igen mig i dom problemen du beskriver.
SvaraRaderaSkrikandet har vi tacklat på så sätt av redan från rätt tidig ålder sagt: "oj oj vad du skriker, mamma får så ont i öronen, vill du skrika får du göra det själv i badrummet". Två varningar sen hamnar han i badrummet där han får skrika bäst han vill. Efter ganska kort stund var det inte så skoj längre och då kommer han utlommandes :)
Några big no nos i vår familj:
Skrika
Bita
Sparka
Slå
Klösa
Får göra men med tillsägelse att han får reda upp:
slänga mat på golvet (han får städa men ingen tillsägelse)
vägrar ta på sig kläder (får du stanna inne men mamma tänker gå ut)
får han göra som han vill:
vägrar hjälpa till
vägrar gå ur sängen (då får han ligga kvar)
vägrar äta välling (då får han vara utan)
vi har alltså rätt lite förbud dock är det inte ok att skrika och göra fysisk skada på någon annan person och där är vi stenhårda.
slåss han efter tre tillsägelser hamnar han på skämmselhörnan tills han lugnat sig, bits han likaså
skrika gör han i badrummet
numera så gör han nästan inget av de ovanstående utan det räcker med en varning i stil med "skriker du så får du gå till badrummet" och då slutar han skrika direkt
lycka till
kram Natalie
måste ju tillägga att det låter ju såååå enkelt och vackert när jag beskriver det, ungefär som att vi är världens mest konsekventa och duktiga föräldrar men givetvis är det super svårt. Det tog jätte lång tid att bara bestämma vilken typ av tillvägagångssätt vi skulle ha mot sonen när han började skrika eller bitas/slåss.
RaderaSen har det tagit från att han var 9 månader tills att han var kring 2 år innan det "tog". Alltså innan han slutade skrika, bitas, slåss och lyssnade och förstod. Förstår du hur många gånger vi då har berättat och visat och "straffat"? sjuuuukt många gånger... han är envis som gatan denna kille ;)
kram igen
Det viktigaste är att komma ihåg att hon skriker av en orsak - aldrig för att vara till besvär eller vara "olydig". Skrika är ett sätt för henne att kommunicera på och försöka berätta något för dig. Bestraffa därför aldrig! Hon är alldeles för liten för att förstå att du tillrättavisar/bestraffar hennes beteende och följden blir att hon tror att hon ÄR fel, dvs du gör illa hennes självbild och självkänsla.
SvaraRaderaVägen är istället att ta reda på orsak, först när vi vet orsaken till ett beteende kan man göra något åt det. Som du skriver själv; hon blir lugn när hon får mat - kanske ge gröten lite tidigare? Eller göra något hon gillar så att hon blir på gott humör och orkar vänta på den lite längre om det är så att du vill ge den nära inpå nattningen? Alltid bättre att bryta innan det blir skrik. Vilket så klart är lättare sagt än gjort. :) Man får vara uppfinningsrik på många sätt när man är mamma... Förövrigt så kan jag tipsa om Petra Krantz Lindgrens blogg om föräldraskap: http://petrakrantzlindgren.se/
Kram och lycka till! /Sara från singelmammagruppen, som är inne här och läser ibland :) - och känner ofta igen mig ska tilläggas!
Kommentar till min kommentar: när jag skriver "Du" menar jag alltså inte att det är du och att jag tycker att du gör illa ditt barn.Skulle kanske skrivit "man"istället. Var lite hårt skrivet, ser jag nu. Jag menar att just det ofta blir följden - att det är självkänslan som får sig en törn istället för ett beteende som blir tillrättavisat. Hoppas du förstår hur jag menar och inte tar illa upp. Jag behöver själv påminnas om allt det där jag skrev, rätt ofta. /Sara igen! :)
SvaraRadera