Strålande tider!

I alla fall tycker MT det. Hon har varit en riktig solskenshistoria sista dagarna, så jag har struntat i att blogga för att njuta lite istället. Hon har skrattat och busat och röjt runt. Hon har haft sina "kompisar" (med tillhörande mammor) på besök och det gick så bra det kan gå när man sätter fyra överaktiva ,självcentrerade  ettåringar i ett litet vardagsrum med två vagnar att skjuta runt och en miljon leksaker att ta ifrån varandra. Mammorna drack kaffe i solen på balkongen medan de multitaskade med att trösta barn, ge tillbaka rätt leksak till rätt barn, trösta lite till, hindra barn från att klämma fingrarna i dörrar, bli överkörda av nämnda vagnar och prata drömmande om den där tiden när spädisarna låg i famnen eller vagnen medans mödrarna kunde fika i timmar (med avbrott för blöjbyte och trehundra amningar). Kort sagt en riktigt trevlig eftermiddag.

Övriga events under veckan har varit att (försöka) skola in MT på miniSATS. Fantastiskt koncept tycker mamman, MT håller inte med. Eller MT diggar MiniSATS starkt så länge jag är med. Men det här att jag faktiskt ska GÅ sen (och träna, själva poängen enligt mig) det är inte ok. Eftersom det här är enda chansen för mig att träna alls (om inte mormor ska åka hela vägen från sig för att sitta barnvakt) så vill, vill, vill jag att det här ska fungera.

Utfall så här långt (innan personalen ropar "kan MTs mamma komma till MiniSATS, kan MTs mamma komma till MiniSATS") är:
Försök 1: 20 minuter (gråtande MT)
Försök 2: 30 minuter (Hysterisk MT, extrapersonal som inte vet att säga till i tid)
Försök 3: 20 minuter (snyftande MT)
Försök 4: 3,5 (?!?!) minut (MT som slagit sig, sedan vägrar att mamma ska gå igen)

Tja... Imorgon har alltså mormor fått rycka in så jag kan träna. Jag kanske låter lite hysterisk med träningen, men jag MÅSTE träna. Annars blir jag nästan invalid av ryggont. Så det är faktiskt väldigt viktigt att få det här att fungera på något sätt.

I övrigt är det sååååååå skönt att solen börjar smälta isen och snön. Spadar tinar fram, sanden är inte betonghård precis överallt, isfläckarna börjar övergå i vattenpölar och det finns hopp om våren.

Heja våren!