Ja, jag hade det väl lite för bra med läggning och sömn. Det funkade så himla bra! Läggrutin, bums i säng så sov hon. Nu tar det lång tid för henne att somna, hon vaknar flera gånger varje kväll och är ledsen och natten kan bli lite hur som helst.
Extra jobbigt när man är själv. Och egentligen behöver jobba en timme varje kväll, minst. Och ha tid att vika lite tvätt, laga mat och kanske ta en dusch. Bara att hoppas att det återgår till det vanliga snart.
Ramsorna funkar absolut noll. Hon blir bara ännu ledsnare, tassning likaså, eller vyssja. Det enda jag kommit på som hjälper är att jag tar upp henne och halvlägger mig i soffan eller sängen med henne på bröstet. Då coolar hon ner sig snabbt (inom 10-30 minuter) och somnar om, annars kan hon skrika två timmar lätt.
Jobbigt, men många, många med barn i samma ålder som jag har samma problem just nu.
Men jag är så snabb på att anklaga mig själv. Att jag orsakar det. Eftersom jag är själv finns heller ingen annan att "skylla på" eller dela de dumma tankarna med. Så jag mår så dåligt. Mer än bara över att kvällarna försvinner och jag ingenting får gjort. Mitt himla dåliga samvete och mina självanklagalser. Det finns ingen på jorden som kan döma mig lika hårt som jag. Jag tror det är därför jag är så bra på att hantera kritik från andra, för det finns nästan inget de kan anklaga mig för som jag inte redan anklagat mig själv för, fast tio gånger hårdare.
Jaja, det är en fas det går över. Det är en fas, det går över. Det är en fas, det går över....
Må den vara över snart... Den har hållit på ett tag nu.
Extra jobbigt när man är själv. Och egentligen behöver jobba en timme varje kväll, minst. Och ha tid att vika lite tvätt, laga mat och kanske ta en dusch. Bara att hoppas att det återgår till det vanliga snart.
Ramsorna funkar absolut noll. Hon blir bara ännu ledsnare, tassning likaså, eller vyssja. Det enda jag kommit på som hjälper är att jag tar upp henne och halvlägger mig i soffan eller sängen med henne på bröstet. Då coolar hon ner sig snabbt (inom 10-30 minuter) och somnar om, annars kan hon skrika två timmar lätt.
Jobbigt, men många, många med barn i samma ålder som jag har samma problem just nu.
Men jag är så snabb på att anklaga mig själv. Att jag orsakar det. Eftersom jag är själv finns heller ingen annan att "skylla på" eller dela de dumma tankarna med. Så jag mår så dåligt. Mer än bara över att kvällarna försvinner och jag ingenting får gjort. Mitt himla dåliga samvete och mina självanklagalser. Det finns ingen på jorden som kan döma mig lika hårt som jag. Jag tror det är därför jag är så bra på att hantera kritik från andra, för det finns nästan inget de kan anklaga mig för som jag inte redan anklagat mig själv för, fast tio gånger hårdare.
Jaja, det är en fas det går över. Det är en fas, det går över. Det är en fas, det går över....
Må den vara över snart... Den har hållit på ett tag nu.
Jag hoppas att det blir bättre. Min kompis vars son är 1,5 sa att det blev bättre när hennes barn var ca 1 år.
SvaraRaderaJag hoppas att det inte tar så lång tid för dig eftersom du har några månader kvar till ettårsdagen.
Nämen?! :( Du får inte anklaga dig själv!!! Var inte så hård mot dig - jag har förstått av andra kompisar med barn att det är sånt som kommer och går. Men det är ju inte "kul" naturligtvis när det blir så...
SvaraRaderaKraaaaaaaaaaaaaaaaaam!!
Åh, var inte så hård mot dig själv! Tänker också att det är väll helt fantastiskt att hon lugnar ner sig när hon får ligga på ditt bröst, sin mamma. Och det gåååår över, faktiskt. (påminn mig gärna när jag själv sliter mitt hår..)
SvaraRaderaKram!