Jag har läst och begrundat de kommentarer jag fick på förra inlägget. Till en början blev jag så oerhört ledsen när jag läste om hur bra andra singelmammor tycker att det går, hur lyckliga och glada de är över att vara just singelmammor. För jag har tyckt att det varit tufft. Och när jag läser om andra som är lyckliga känner jag misslyckad igen. Misslyckad som mamma eftersom jag uppernbarligen inte kan njuta av min bebis lika mycket som andra kan av sina.
Nu har nog MT varit ett lite mer krävande barn än genomsnittsbebisen, mycket skrik som jag haft svårt att trösta bort och hon har sovit dåligt eller till och med mycket dåligt i perioder. Men just nu är hon faktiskt som vilken unge som helst! Glad ibland, ledsen och grinig ibland, sover bra dom flesta nätter och lite sämre andra, äter bra och utvecklas i rask takt. Hon ler, klappar händer, "pratar" och ger respons. Jag är inte tröttare än jag brukar vara på vintern.
Jag har det egentligen SÅ JÄKLA BRA. Och jag har haft det jäkligt bra i många år! Men efter några smällar efter gymnasiet med depressioner i omgångar har jag nog fastnat i ett lite dåligt tänk.
Jag är ju i grunden en väldigt positiv människa, faktiskt. Och mitt liv är fantastiskt! Så nu har jag bestämt mig. Igår kväll kom insikten. Det är jag själv som gör mig olycklig. Mina egna puckade, negativa tankar. Och eftersom det är jag själv som orsakar det kan jag ju faktiskt göra något åt det!
HA!
Så nu ska jag avge ett lite tidigt nyårslöfte. Mitt första seriösa någonsin.
Jag ska tänka mig själv lycklig. Så det så. Jag fattar självklart att jag inte kommer vara glad och lycklig jämt, så funkar inte livet. Men min grundinställning måste ändras. Den har smugit sig på under många år och nu ska den väck!
Så nu ska jag skriva något positivt varje dag i den här bloggen. För min och MTs skull för vi förtjänar att vara glada precis lika mycket som alla andra =)
Så det så.
Nu har nog MT varit ett lite mer krävande barn än genomsnittsbebisen, mycket skrik som jag haft svårt att trösta bort och hon har sovit dåligt eller till och med mycket dåligt i perioder. Men just nu är hon faktiskt som vilken unge som helst! Glad ibland, ledsen och grinig ibland, sover bra dom flesta nätter och lite sämre andra, äter bra och utvecklas i rask takt. Hon ler, klappar händer, "pratar" och ger respons. Jag är inte tröttare än jag brukar vara på vintern.
Jag har det egentligen SÅ JÄKLA BRA. Och jag har haft det jäkligt bra i många år! Men efter några smällar efter gymnasiet med depressioner i omgångar har jag nog fastnat i ett lite dåligt tänk.
Jag är ju i grunden en väldigt positiv människa, faktiskt. Och mitt liv är fantastiskt! Så nu har jag bestämt mig. Igår kväll kom insikten. Det är jag själv som gör mig olycklig. Mina egna puckade, negativa tankar. Och eftersom det är jag själv som orsakar det kan jag ju faktiskt göra något åt det!
HA!
Så nu ska jag avge ett lite tidigt nyårslöfte. Mitt första seriösa någonsin.
Jag ska tänka mig själv lycklig. Så det så. Jag fattar självklart att jag inte kommer vara glad och lycklig jämt, så funkar inte livet. Men min grundinställning måste ändras. Den har smugit sig på under många år och nu ska den väck!
- Jag har en fantastisk fin dotter, hon är frisk och kry och blir antagligen ännu gladare och mer harmonisk med en glad mamma.
- Jag har en jättefin (om än något lyhörd) lägenhet som passar oss perfekt och som jag otroligt nog har råd med. Det finns förskolor i närheten, massor med barn, skogsdungar och badstrand för MT att njuta av och det tar 15-20 minuter att cykla in till centrala stan.
- Jag har ett jobb som jag förvisso inte älskar, men det är bra betalt och ger mig möjlighet att arbeta när MT sover, vilket gör att jag kan förlänga min föräldraledighet lite. Dessutom kommer det förhoppningsvis leda till en examen som ger mig ett jobb som jag faktiskt älskar!
- Jag har sååå många fina vänner runtomkring mig. Nya och gamla. Och jag har ju inte blivit handikappad, jag har fått barn. Jag får väl se till att träffa dem när det funkar helt enkelt! Det finns helger, luncher osv.
Så nu ska jag skriva något positivt varje dag i den här bloggen. För min och MTs skull för vi förtjänar att vara glada precis lika mycket som alla andra =)
Så det så.
Hej!
SvaraRaderaJag har följt din blogg ett tag, men inte kommenterat tidigare.
Jag har en dotter som är ungefär två månader äldre än din och jag har många gånger tänkt att jag ska skriva något. Jag känner nämligen igen mig EXAKT i precis ALLT du skrivit hittills. Och jag blir också lite, ja ledsen faktiskt, när jag läste kommentarerna på förra inlägget. Alla barn är inte så lätthanterliga. Alla barn sover inte särskilt bra. Min tjej är som din, väldigt känslig för intryck och det GÅR helt enkelt inte att dra med sig henne på middagar titt som tätt. Förra nyårsafton tex satt jag större tiden ensam i ett rum och försökte amma en hysterisk tjej medan min man och våra vänner åt nyårsmiddag. Och så fortsatte det... Hon skrek hysteriskt varje kväll de första månaderna, så det fanns inte en tanke på att ta med sig henne ut på aktiviteter. Kan inte tänka mig att det hade gått att "vänja" henne. Kan inte heller tänka mig att det berodde på hur jag är som person. Hon är bara sån. Hon behöver mycket lugn. Blir det för mycket, så talar hon om det. Och det med besked! Själv kände jag bara att jag var tvungen att sluta jämföra henne med andra "enkla" bebisar och bara acceptera henne för den hon är, och då vände det för mig. Hon blev inte särskilt annorlunda, men det blev lättare för mig att hantera. Istället för att få henne att sluta gråta, så bestämde jag mig för att bara finnas där för henne när hon gråter. Att bara erbjuda en famn att gråta ut hos. Och när det gäller sömnen, så får den bli som den blir också. Jag har gett upp alla sömnmetoder, för det funkar inte på henne.
Hon fyller ett år idag, och hon är fortfarande en väldigt bestämd, viljestark tjej som har nära till både skratt och gråt. En liten känslomänniska helt enkelt. Men nu gråter hon inte i flera timmar. Det går över väldigt snabbt, oftast räcker det med en kram. Vi skrattar betydligt oftare än vi gråter. :-)
Jag förstår med andra hur tungt du måste ha haft det. Jag har tack och lov inte varit ensam, utan haft en man som kommit hem på eftermiddagarna och tagit över bärandet och tröstandet, så att jag åtminstone har fått tid att äta, duscha o.s.v. Vet inte vad jag hade gjort annars.
Så ja, du har en fantastisk dotter, och din tjej har en fantastisk mamma. Jag önskar dig och din dotter ett underbart, harmoniskt 2013!
Tack för att du tog dig tid att svara med en så fin kommentar. Den värmer och gör hjärtat lite lättare. Kommer nog läsa den många gånger framöver! Grattis till dottern!
RaderaKram!
Jag tycker att det var väldigt modigt av dig att skriva så öppet om de svåra saker som också finns i ett föräldraskap. Och jag tycker att det är tråkigt om du känner att det är fel på dig och att du inte borde vara så öppen när du jämför dig med andra.
SvaraRaderaJag har inte barn själv men känner igen mycket av det du berättar om från min omgivning (även från personer som inte är ensamstående föräldrar). Framför allt detta att barn är olika, och egna personer redan från början. Och att bebistiden för vissa kan vara väldigt påfrestande (men det brukar gå över!)
Jag är gravid och ensamstående och funderar såklart mycket över hur det ska bli framöver. För mig är det en tröst att få läsa både om det lätta, glädjefyllda och om det svåra. Jag skulle på nåt sätt ha mer panik om ALLA bara berättade hur fullkomligt underbart det är att ha barn, för då skulle det kännas som ett större fel på mig om allt inte var toppen hela tiden (och det tror jag inte att det kommer att vara).
Jag vill alltså tacka dig för din ärlighet. Och för alla kommentarerna du fick också. Det kändes viktigt att läsa.
Grattis till kommande bebisen! Och tack för dina fina ord. Jag blir så glad när jag läser dem.
RaderaKram
Jag sitter med tårar i ögonen!! Fina, fina H!! Ni är värda varenda lyckliga tanke (även om det kan vara svårt ibland...)!!
SvaraRaderaKraaaaaaaaaaaaaaaaam!!
Tack Anna =) Klart vi ska styra upp Köpenhamn föresten!
RaderaHmm alltså jag har absolut haft mina stunder av fan vad jobbigt det är, det är ju en chock att helt plötsligt gå från all tid i världen ensam till ingen tid alls två. Efter första halvåret när allt bara gick av farten så blev det faktiskt ltie jobbigare - det känns som om ju mer B klarade sig själv och ju mer tid jag fick att tänka så blev det lite sämre. en dipp. Jag är dessutom årstidsdippare och höstar är jobbigt värre.
SvaraRaderaJag ville mest få fram att jag känner mig som en bättre människoa nu än jag gjorde innan B. Och jag tror absolut att man kan vända tankar. Jag brukar numera verkligen anstränga mig för att alltid se saker positiva och människor ur det finaste ljuset. Och har märkt att då blir det så. Du är inte alls misslyckad, och du verkar ha en sund inställning :)
Precis som jag sa till Åsa här nere så är det bara BRA att ni skrev om lite andra perspektiv. Det är lätt att fastna i sitt eget tänk och jag ville att de som läste inlägget skulle få fler än mitt.
RaderaTack för peppningen =)
Va inte meningen att göra dig ledsen med mitt inlägg! Precis kommit hem från en dag i mammas sällskap. Det blev tårar för mig där idag då hon hade sett reklam för filmen mammas pojkar som handlar om curlande föräldrar o då ställt sig frågan om det är det hon gör med mig. När hon sa det tolkade jag det negativt o hade bara lust att åka hem. Men vi redde väl ut det. Jag stressar ibland för att jag ska hinna med att köra dit o planerar oftast andra saker när hon är ledig o får ibland dåligt samvete för att jag hittar på annat när hon är ledig. Så det kan bli för mycket av det goda med... Tuva är nog ett väldigt lätt barn så klart det är lättare då. Känns lite som jag väntar på ett bakslag... Kramar
SvaraRaderaNej, nej! Det var meningen att ni skulle skriva om hur NI upplevde singelmammaskapet =) Och det var precis det du gjorde. Att jag har det lite jobbigt och blev ledsen av inlägget är "mitt problem". Det är viktigt att de som behöver läsa om saken får flera perspektiv och det bidrog du med. Så du behöver absolut inte vara ledsen. Tack för att du delar med dig snarare!
Radera