Att skaffa barn genom insemination i Danmark

Det här inlägget har jag funderat på länge, velat fram och tillbaka vad jag ska skriva. Men jag kommer inte på hur jag ska formulera mig för att mina tankar ska gå fram på ett vettigt sätt.

För det första handlar väl inte inlägget specifikt om att få barn genom insemination utan mer att välja att få barn själv, utan en känd pappa inblandad.

Jag vill skriva ett inlägg som beskriver hur jag upplevt det att få barn på egen hand. Men jag tror verkligen inte min historia är synonym med alla andras som valt det här sättet att få sina små. Så om ni läser det här, ni därute som gjort samma val som jag. Skriv gärna en kommentar med era upplevelser eller länka till inlägg i era bloggar där ni skrivit om det. Jag vill skriva det här för att de kvinnor som funderar på barn genom insemination ska få en bild av hur det kan bli, sen när barnet kommit. Från lite olika perspektiv.

För otroligt nog, för alla som känner mig och mina sjuka planerings- och kontrolltendenser, så hade jag inte tänkt längre än till förlossningen.

Någonsin, tror jag. Jag tror många är bättre än jag på att föreställa sig livet med barn. De kanske har mycket barn omkring sig eller har bättre fantasi än jag. Men jag tror det hade varit bra om jag läst lite såna här inlägg innan jag for till Danmark. Inte för att jag tror att det på något sätt ändrat mina val, det tror jag inte det här inlägget kommer göra för någon annan heller. Men jag kanske hade varit liite mer beredd och lite mindre chockad de första månaderna =) Hunnit fundera lite mer på LIVET med barn och inte bara resan fram tills det kommer.

För det första vill jag klargöra att jag på intet sätt ångrar att jag har MT. Hon är en fantastisk liten person. En alldeles egen liten människa och det i sig är ett mirakel. Hon ger mig mycket och jag tror det kommer bli mer och mer ju äldre hon blir. Men det ÄR slitigt, för nästan alla med barn tror jag, men vissa saker blir annorlunda när man bara är en förälder. Det finns fördelar med att vara själv också förstås. De aspekterna kommer jag också ta upp!

Det här gäller nog alla som får barn, men man har så mycket föreställningar om hur barn "är". Men sanningen är (förstås) att dom är små personer, redan från början. Med mycket bestämda åsikter, egna känslor, temperament och utryck. Barn behöver inte nödvändigtvis tycka om att ligga i vagn, ta napp, ta flaska, gilla ersättning, hantera att bli bortlämnade till barnvakter eller andra aspekter som kan påverka hur du, som singelmamma, kan hantera tillvaron.

Jag trodde nog jag skulle få, eller ta, mycket mer hjälp. För att kunna få lite egentid. Naturligtvis har alla människor olika behov av tid, jag har bott själv i över tio år innan jag fick barn. Oftast utan pojkvän ens (vilket då förklarar singelmammavalet, hönan eller ägget osv). Jag har nog vant mig mer än jag någonsin kunde föreställa mig att kunna göra vad jag vill, när jag vill det. Jag förstod naturligtvis att det skulle bli betydligt mindre av den varan, men jag hade nog inte förstått riktigt hur mycket. MT accepterar sin mormor som barnvakt, det kan iof ge efterverkningar som att hon sover väldigt dåligt natten efter hon haft barnvakt, men det går. Andra barnvakter har inte fungerat så bra. Framför allt för att MT inte träffat dessa personer tillräckligt ofta. Bebisar har väldigt kort minne och ses man inte varje vecka, gärna flera gånger så är det som att träffa en främling. Det går an när mamma är med, men utan blir det svårt. I alla fall för MT. Så känner jag behov av att komma ut och ta en fika, gå på en fest eller bara äta middag med mina vänner så måste mormor kunna barnvakta. Min mamma är bara strax över 50 år och är mitt uppe i karriären, har en sjuk mamma och en sjuk pappa och förstås egna vänner och intressen att prioritera. Hon säger praktiskt taget aldrig nej om jag frågar. Men jag vill inte fråga för mycket, för jag vet hur mycket hon har att göra själv.
Egentligen kan man sammanfatta singelmammaskapet i ett väldigt soklart ord; ensamt. Översjälvklart! Eller?

Det är så oerhört mycket mer fasetterat än att man blir sittande ensam väldigt många kvällar när bebisen sover.

• Du har oftast ingen som kommer hem klockan 17 och kan avlösa dig när orken börjar tryta och du spexat, sjungit, jollrat bytt blöjor och klappat händerna med så mycket entusiasm någon kan uppbåda minst tio timmar på raken.
• Du har ingen som kan roa bebisen när du behöver göra saker, som att laga mat (har precis börjat laga mat hyfsat regelbundet igen och slutat leva på mackor och fil. Jag som älskat att laga mat innan orkar bara inte), städa, julpynta (pyntet här plockades fram lagom till tredje advent), tvätta eller gå till förrådet. Visst, man kan göra det med bebis på armen eller i sele. Ibland...
• Du får ALDRIG sovmorgon om du har en morgonpigg bebis (bebiser brukar av någon anledning vara morgonpigga). Vi pratar i allt från några månader tills dess att barnet är stort nog att kunna kolla på morgon-tv själv. Det är många, många mornar det...
• Det är aldrig någon annan som kan gå upp på natten. Du kommer aldrig kunna lägga dig i gästrummet för att få sova ut en natt. Du kan inte sova lite längre på morgonen om du tagit det "tuffa" nattpasset. Du tar ALLA nätter, alltid.
• Känner du att du behöver komma ut och träffa dina gamla, fina vänner (alltså inte dina nya bästisar från mammagrupperna =)) så måste en barnvakt skolas in, bebisen acceptera personer och så ska han eller hon ställa upp. Och det är det förstås många som vill. Men, i alla fall jag, känner ett litet styng av "nu-är-jag-skyldig-dig"-känsla. För den här personen, hur nära den än står dig och barnet är inte den andra föräldern. Som har samma ansvar för ert barn som du har. Dom "ställer upp", alltid. Dom gör dig en tjänst. Även om dom vill. Så, iaf i mitt fall utnyttjas det bara om jag absolut känner att jag måste. Hade det funnits en pappa hade han varit lika ansvarig som jag, barnet hade känt honom lika bra som mig och jag hade nog valt att vara ute lite mer.
• Du har ingen att dela allt det fantastiska med heller, som känner precis som du. När din bebis ler för första gången! Eller tar sina första steg! Visst, man kan ringa mormor eller kompisen. Men jag tror ändå inte det är riktigt samma som att dela ögonblicken med pappan till barnet.
• När du vacklar, står rådvill, när du tror att du gör allting fel, när bebisen bara gråter och inget du gör hjälper. När du inte vet om maten du valt att ge ditt barn, sättet du får henne eller honom att somna om på eller hur du hanterar vredesutbrott är det rätta eller helt fel? Då finns det ingen där som du kan bolla med, eller som bara kramar om dig och talar om att du är världens bästa mamma ändå! Det kan bli många mörka tankar att fixa helt själv.
• Du får leva med att du faktiskt berövat ditt barn en pappa. För det ÄR ditt val. Inte barnets. Ingen annans. (Nu är jag extremt PK, men det är så praktiskt) hen kommer inte ha en biologisk pappa. Hen kommer att få frågor om saken genom hela livet och bli tvungen att förklara sig. Man vet inte hur hen kommer uppleva bortavaron av sitt biologiska ursprung. Kommer det vara jättejobbigt eller en klackspark? Kommer hen tycka att du gjorde fel val? Kommer hen lida ekonomiskt för att du valt att försörja hen själv? Två föräldrar är trots allt två och inte en. När en förälder har en dålig dag, inte orkar med riktigt eller faktiskt blir sjuk eller dör så finns en till som förhoppningsvis har en bättre dag, orkar lite till eller faktiskt inte blir sjuk och dör. Den back up-en kommer ditt barn inte ha. Så är det bara. Det kanske finns andra runt omkring, men inte en till förälder.

Jag förstår att det låter som att jag tycker singelmammalivet är fruktansvärt, men så är det inte. Jag har aldrig upplevt hur det är att få barn tillsammans med någon. Jag har bara gjort det själv. Och människan anpassar sig. Jag tycker de flesta dagar är bra dagar! I alla fall nu. Men de första månaderna var riktigt, riktigt jobbiga. Omställningen var större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Och då kanske det hade hjälpt lite att läsa om det innan. Att vara beredd i terorin så att säga =) Så beredd som det nu går att bli, innan man upplevt det =)

Sedan finns det naturligtvis fördelar med att få barn på egen hand.

• Det finns ingen som ifrågasätter eller tycker annorlunda än du när det kommer till frågor som rör barnet. Som namn, uppfostringsmetoder, religion, sovtider, mat osv. Du är så att säga King of The Universe!
• Det finns ingen på jorden som ditt barn älskar mer än du =) Ingen pappagris så långt ögat når.
• Du behöver inte bråka och tjafsa med någon när ni är trötta, hungriga, slutkörda eller allmänt känslomässigt labila, som man är rätt ofta första månaderna med bebis.
• Du behöver inte sköta om ett förhållande samtidigt som du försöker landa i att du blivit mamma och den omställning det innebär. För ett förhållande behöver vårdas och det tar naturligtvis tid och energi som kan vara en bristvara.

Men det jag vill säga till alla därute som fortfarande funderar. Är det så att du inte är så gammal, att du inte hyser någon form att psykisk spärr som hindrar dig att träffa någon, eller att du är lite osäker. Försök en sista gång! Försök träffa en fin man (eller kvinna för all del) att få det där fina barnet med. För trots att jag inte har upplevt det själv. Så tror jag verkligen att det är lättare och bättre för alla inblandade att det faktiskt är två föräldrar.

Men är tiden knapp eller du är känslomässigt oförmögen att träffa någon och du funderar, gör det, såklart! Barn är alltid värt det! Men läs på, prata med föräldrar och tänk längre än själva skapandet och förlossningen. För det är, hur svårt det än kan vara, den lätta delen av ett föräldraskap som inte går att reklamera eller ångra. Som varar ett helt, förhoppningsvis, fantastiskt liv!