Lite trista inlägg

Sorry ni som läser, det har varit lite trista inlägg på slutet =)

Ska skärpa mig!

Skyller på allmän vårtrötthet som satt sig i både fingrar och sinne. Ni som trodde att man blev pigg på våren har fel. Min hjärna har förvandlats till segflytande slime... Slajm... Slaim... Ööh. Det där gröna gugget som man köpte i burkar på leksaksaffären när man var liten, som gjorde fläckar på tapeten om man råkade spilla... på väggen... Eller kanske bara skulle prova lite om det satt kvar (det gjorde det inte).

Imorgon är det fr.e.e.e.edaag! Jag har planerat in att värsta helkvällen, jag ska... (trumvirvel...)
1. sluta tidigt
2. försöka reklamera skitjackan jag köpte på Stadium i vintras
3. handla lite mat (en fredag, med precis varenda annan människa som existerar inom 3 km radie)
4. Åka hem
5. Städa
6. Laga go'-middag
7. Slänga mig i soffan, njuta av min välstädade lägenhet, titta på film, äta ovan nämnda middag, äta godis och bara sooofta!

och jag längtar redan!

Jag skojar alltså inte, jag är på riktigt en sån hejdlös pensionär att jag tycker detta är den perfekta fredagskvällen.

Wee! Do I know how to parti.i.ie

Remissen är skickad!

Igår ringde min (underbara, söta) gyn och frågade hur jag haft det sedan vi sågs. Frågade om jag fått mens som vanligt, det har jag ju även om det varit lite "klent". Jag är en ganska sparsam blödare i vanliga fall men efter x:et har det verkligen inte varit mycket. I och för sig blödde jag ju nästan sju veckor när jag hade x:et, livmoderna kanske blev lite trött =)

I vilket fall som helst var hon nöjd med mina svar och remissen är nu skickad! Så förhoppningsvis ringer dom i dagarna och bokar in en tid för kontraströntgen!

I övrigt väntar jag på ägglossning, det är grymt segt. Jag har en ordentligt oregelbunden cykel och har alltid haft. Perioden mellan ägglossning och mens är tydligen alltid 16 dagar. Det har jag aldrig vetat tidigare naturligtvis, men sedan man börjat kissa på ägglossningsstickor 75 gånger i månaden så har man fått lite mera koll. Däremot är tiden mellan mensen och nästa ägglossning väldigt oförutsägbar. Det kan variera mellan 13-23 dagar. För det mesta brukar den dock dyka upp någon gång mellan dag 16 och 20. Idag är jag på dag 18 och stickorna (från Testlagret) är svaga som bara den.

Eeh, som sagt, det här är en blogg om kroppen så jag antar att ni är beredda på lite "äckel". Men igår hade jag iaf ordentliga ÄL-flytningar. Så det boorde vara på g vilken dag som helst. Dessutom har jag haft lite lätt mensvärk och känningar efter x:et, vilket jag brukar få några dagar före. Man har blivit grymt injusterad på kroppens signaler efter nästan 7 månader av testande. Kanske är positivt på sitt sätt.

En oregelbunden cykel är väldigt opraktiskt när man försöker skaffa barn på det här sättet. För jag vet aldrig i förväg ungefär när jag kommer behöva åka till Danmark. Den kan ju skilja 10 dagar! Det betyder att jag inte får boka in viktiga grejer på jobbet på tio dagar! Minst... Suck...

Men det är naturligtvis värt det! Alltid! Varenda krona och varenda sjukhusvistelse. Bara bebis kommer någon gång.

Donatorn

Har repat mig efter gårdagens dipp. Var ute och sprang för första gången utomhus idag, jag gillar inte att springa egentligen men det fungerade väldigt bra idag! 

Jag tror jag glömde nämna att jag igår även fick reda på att hon jag hjälpte flytta berättade att hon var gravid igen i vecka 14 eller så... Det hjälpte nog deppen lite på traven.

Jag inser att jag inte tagit upp det här med donatorn.

Jag har alltså valt en så kallad ”öppen” donator. Det betyder att ett eventuellt framtida barn kan få reda på vem donatorn är när det fyller 18 år. Donatorn har även skrivit på papper att han lovar att det är ok om barnet vill träffa honom i framtiden. Anledningen till att jag valde att göra så är att jag tycker det är det mest rättvisa valet för barnet.

Jag vill att han eller hon ska ha möjligheten att välja själv. Jag inser förstås att det kan bli en jobbig situation också. Barnet kanske tror att det är en ”pappa” och inte bara en donator. Men jag ska försöka vara så tydlig jag bara kan under barnets hela uppväxt, att donatorn hjälpte mig att få barn, men att han inte är någon pappa.

Vad gäller utseende, man får önska längd, hårfärg och ögonfärg. Men jag har valt att inte göra det. Kliniken garanterar att donatorn har ”nordiskt” utseende, men egentligen spelar inte ens det någon roll. Hade jag träffat någon hade han kunnat se ut hur som helst, det vet ju inte jag. Dessutom kan gener hoppa över släktled så barnets utseende är inget som går att styra över, enligt mig. 

Sedan kommer det vara mitt barn, jag kommer ju älska det hursom. Det känns inte viktigt.

liteensåndag

Helgen har i stort varit bra. Jag har flängt runt en del, hunnit med en resa till Göteborg och tillbaka, bjudit en tjejkompis som fyllt år på middag och hjälpt ytterligare en annan kompis att flytta.

Men nu är jag både lite ledsen och trött. Ledsen mest för att man ibland känner sig som ett freak. Folk runtomkring mig har i tio års tid träffat sina äkta hälfter och skaffat kids. Men jag lyckas liksom inte. Först och främst går det liksom inte riktigt med killar.

Jag vet inte varför. Om man är psykoanalytiskt lagd kan man kanske spekulera i att min pappa övergav mig när jag var liten och jag inte litar på killar? Eller att jag har för höga krav, eller att jag faktiskt är ett freak som inte går att vara tillsammans med/bli kär i, eller så har jag bara inte "träffat den rätta"... Hur som helst, visst trivs jag för det mesta med mig själv/för mig själv. Men jag är ju inte mer än människa, klart man undrar varför jag aldrig träffar någon. Hon polaren jag bjöd på middag har precis träffat sin drömprins och allt är bara så bra det kan bli. En annan kompis som gjorde slut med sin kille för några månader sedan har börjat dejta en kille som verkar toppen. En tredje polare som alltid haft lite otur med killar har träffat någon och är hur glad som helst... Men inte jag. Som vanligt.

Jag kan ju inte ens bli med barn ordentligt. När det går så blir det fel det med. Hur jävla värdelös får man bli.

Skit

En sån dag helt enkelt. Det blir bättra imorgon.

Typ

Ser nu att jag lyckats skriva "typ" tre gånger på bara några rader i förra inlägget. Inte tjusigt.

Dessutom hittar jag alltid stavfel fast jag granskar så himla noga...

Slarv

Nooo!

Satt och skrev världens längsta inlägg, så tryckte jag på något konstigt och så försvann allt! Poff! Sedan råkar jag i förvirringen stänga ner så jag kan inte ens gå tillbaka och ångra mig. Jag har en dålig-dator-dag (DDD). Jag har förvissor DDD väldigt ofta. Om man trodde på karma skulle jag säga att jag råkade(?) sparka skiten ur något elektriskt i mitt förra liv.

DDD, skulle vara en rätt kul diagnos att lägga till de miljoner bokstavsdiagnoser som finns redan! Lite som en blandning av elallergi och DAMP kanske? Vad är det för skillnad på DAMP och ADHD? eller ADD förresten? Måste nog kolla det...

Var på en föreläsning igår (konferens) som hölls av en kille som har tourettes och ADHD. Det var rätt intressant. Speciellt när han började beskriva hur han hade varit som barn. Inte för att jag tror att jag har tourettes eller ADHD, kanske en liten släng ADHD(? =)), men det var ruskigt likt mig.
- pratade mycket och FORT (eeh, gäller i presens för mig också)
- olycksbenägen (japp, typ klippkort på barnakuten)
- svårt att hålla tankarna på ett spår, de liksom flyter iväg hela tiden (yä... sådan är jag fortfarande)
- svårt att vara stilla, i rörelse heela tiden (ja, tom när jag ska sova ligger jag och rör på något, typ foten)
- gör lite ogenomtänkta grejer (njae, alltså det gjorde jag ju, men mestadels skyller jag på min polare Johan som faktiskt kom på de flesta)

Å andra sidan är det ju massor med saker som jag inte har, typ tics. Jag har det heller inte svårt socialt och har alltid haft mycket kompisar. Så jag har ju inte någon diagnos direkt, men det är kul att jämföra.

Jag är ett stort fan av Gilmore Girls (gammal tv-serie om en mamma och dotter som typ... pratar, hela tiden), kan vara igenkänningskomik eller nåt. Mamman i serien tänker typ som jag. Något i stil  med...

"gud, jag tänker för mycket... Jag drömmer mycket också. Den där drömmen jag hade inatt var ganska sjuk. Varför drömmer jag alltid att jag blir jagad av galningar/aliens/zombies/mördare? Just det ja, det var på en båt inatt också. Det var iof fint väder på båten... Fint väder, Göteborg... Ska ju till Göteborg imorgon, måste packa. Men det är klättring ikväll. Nä just det ja... Hittade inte klättergrejerna, måste maila alla och säga att jag inte kommer. Måste maila han snubben på byggbolaget också om den där jobbgrejen också (mailar, tittar på bloggar, tittar på aftonbladet). Men!!! Jag måste plugga, det är sååå trist att plugga..."

osv osv... den här tankekedjan går väl på ca tio sekunder. Stackars min hjärna.

Jag är rätt effektiv av mig och får en hel del gjort på jobbet. Tänk om jag kunde koncentrera mig på en sak längre än tio minuter åt gången. Jag skulle typ vara effektivast i världen. Lätt...

Vad ville jag med det här inlägget? Vem vet? 

Chooooklad

Mmmm... Har precis tryckt en 100 grams chokladkaka. Min absoluta favorit, KarlFazers blå... Finns ingen enda chokladsort som är bättre. Tyvärr innebär världens bästa choklad inte per automatik att man inte mår illa när man hetsätit 15 (underbara) rutor. Man kan tro att jag borde undvika illamående efter helgens bravader, men är man lite masochistisk så är man.

Inte för att det har något med något (intressant) att göra, men i alla fall.

Det händer ju egentligen inte så mycket "intressant" just nu. Alltså när det kommer till det som bloggen handlar om. Så, så länge får ni stå ut med att jag svamlar på om andra grejer.

Jag kan i och för sig filosofera lite kring ett annat beslut jag tagit. OM det fungerar och jag får en bebis med hjälp av en donator i Danmark har jag lovat mig själv att jag ska ansöka om att få donera ägg. Det ställs en hel del krav på äggdonatorer. Dessa har jag tagit från Vårdguidens hemsida.


Vissa krav ställs på en kvinna som vill donera ägg. Bland annat:

• Hon får inte lida av några allvarliga sjukdomar, eller ha några ärftliga sjukdomar i släkten.
• Hon måste vara psykiskt frisk.
• Hon får inte ha något missbruk.
• Hon får inte själv ha haft svårt att bli med barn.
• Hon måste vara högst 36 år. 
• Det är en fördel men inte ett krav om donatorn redan har fått de barn hon önskar.

Det jag kan falla på, antar jag, är att min lillebror har en autoimmun sjukdom. Mycket sannolikt har jag det med, även om mina symptom är mer diffusa än hans. Men det är svårt att veta vad de räknar som en ärftlig sjukdom. Sedan vet jag inte vad som räknas som "svårt att bli med barn". Det beror väl på hur fort det eventuellt går framöver. Men ett utomkveds kan väl eventuellt räknas?

Jag har verkligen försökt lita på min magkänsla när jag tar beslut kring det här. Och det helt genomsyrande känslan är... Lugn. Jag är så totalt säker på att jag gör rätt. Att mina beslut är rätt. Sedan hur det går, det är en annan sak och inget jag kan styra över. Men det är inte ofta jag upplevt den här "säkra" känslan. Men de gånger jag gjort det har det blivit bra i slutänden.

Uuuhh

Jag drack vin igår, mycket vin... Alldeles för mycket vin. Har varit så sjukt dålig. Spytt 3 gånger i timmen hela dagen. Vid sex slutade det äntligen!

Är det så här man mår när man är graviditetsillamående kommer det inte vara någon lek. Usch och fy! Tänk att må så här i flera månader!

Nu blir det ingen mer alkohol innan nästa insemination. Inte en droppe tänker jag dricka. Nu har jag festat av mig. Nu är det tillbaka till asket-livet =) Det har varit skönt med det här uppehåller. Det är tärande med alla behandlingar och väntan som x:et lett till. Att kunna släppa kontrollen och dricka vin och måla lägenheten och ta Ipren utan att oroa mig. Nu är allt fokus på bebis. Det blir bra det med =)

Förhoppningsvis

Ok här är den...

Min cyniska(?) "kontaktannons", nock yourself out =)

…Ärligt?

Ok.

Utseendet först då kanske? Det är väl trots allt ganska viktigt. Jag ser ganska normal ut. Varken speciellt ful eller särdeles snygg. Ganska lång (175 cm), smal (typ 58-isch kilo), har rätt fin mage och ganska gulliga gropar på ryggen ovanför rumpan. Små bröst, hyfsat schyssta ben. Lite sned haka och uppnäsa.

Sedan är jag ute efter ”the one”… Inget småsölande runt i dejta-lite-på-skoj-träsket eller så. Jag tror man kan träffa någon och stanna med den resten av livet. Jag har mycket svårt för folk som vägrar lova något ”för man vet ju aldrig vad som händer”.

Nej, det är klart man inte gör.

Du kan halka och bryta nacken i badkaret imorgon, eller för all del snubbla över sladden till kopieringsmaskinen, slå skallen och få för dig att du ska rymma med din chef. Men man kan lova varandra att kämpa för allt man är värd. Inte ge upp vid minsta motgång.

Nämnde jag att jag kan vara lite envis?

Annars är jag en social, hemmaälskare. Jag gillar(älskar) att boka upp kalendern totalt med familj och vänner. Jag är en planerare av rang, men tycker om att vara spontan när möjligheten visar sig. Jag är händig som tusan, gillar vackra saker och tar ut det på min lägenhet när jag orkar. Gillar ni inte hemmadragen el eller är oroliga av er i närheten av verktyg så ska ni nog inte hänga så mycket hemma hos mig. Jag är väldigt snäll mot dem jag tycker om och kan bli galen på folk som gör saker jag inte gillar (cyklar på trottoaren till exempel)… Då kan jag dryga mig lite. Inget jag är stolt över, försöker att låta bli så ofta jag kan. Jag kan nog vara ganska rolig när jag sätter den sidan till.

Jag fixar inte skräckfilmer eller buskis. Båda ger mig mardrömmar.

Jag vet faktiskt inte vad jag letar efter egentligen, hade jag kommit på det hade jag inte varit här antar jag. Men jag TROR jag vill ha (här utgår jag egentligen på vad jag inte tycker om baserat på tidigare erfarenheter fast tvärt om… kan bara bli bra, eller hur?).

Jag vill ha:

-          en trygg, social, rolig MAN (inte pojke, inte gubbe heller förstås, säg 30-40 år ungefär) som har övat lite på relationer.

-          Någon som kan prata om saker (ni vet, SAKER…), behöver inte älska det, men ska kunna.

-          Någon som kan planera saker (och genomföra dem), som går att lita på och är omtänksam.

-          Inga galna, fanatiska intressen tack (typ att live:a i Värmlands skogar 234 dagar om året eller segla runt jorden eller nåt som kräver skitmycket tid).

-          En SNÄLL men inte mesig person som har lite självkänsla och litar på mig

Men herregud. Vad vet jag. Det visar sig väl när man ses, eller hur? Helt omöjligt att ge en bild av sig själv på en kort (lång?) presentation.

Nååå? Det här är inte min framtida yrkesgrej va? Att skriva presentationer som ska få folk att bli intresserade av mig?

"Kontaktannons"

Hehehe... Inspirerad efter sol i en vecka (solsting?) fick jag för mig att jag skulle testa att lägga in en "kontaktannons", eller vad man nu kallar det, på någon dejtingsida på nätet.

Jag kan väl börja nämna att det inte blev något, det kostar skitmycket pengar. Inte får man betala per månad heller. Eller det får man, men då är det dubbelt så dyrt som att man tar typ 6 månader eller nåt. Kanske nästa månad då.

Men jag skrev iaf en presentation (i word, jag var ju så inspirerad, lika bra att passa på). När jag skrivit klart den och läser den så framstår den som lite... Tja... Blassé? Eller bitter? Nä, kanske inte bitter, men lite cynisk? Jag lägger upp den ikväll och om någon läser den kan ni väl kommentera?

Inte för att jag på riktigt är "ärlig", men tjena... Ska jag skriva in "...och förresten försöker jag skaffa barn på egen hand i Danmark, men det stör väl ingen? Eller?"

Hur jag ska förklara (den ännu inte existerande eller ens möjliga) magen på första dejten? Haha! Eeh...

Som sagt, jag har ju inte ens lyckas bli gravid än, så just nu är det ju inget problem. Skulle jag bli gravid. Ja då är det ett problem förstås. Men mitt nya lyckligt, korkade jag väljer helt enkelt att ignorera detta faktum. Nästa månad ska jag registrera mig. Kan bli skoj...

Alltså, sötnosarna....

Det var karneval på Teneriffa, och spanjackerna tog detta på yttersta allvar. ALLA ungar var utklädda å de var så gudomligt söta att jag funderade på att plocka med mig en hem. De var ju ganska många, de kunde ju avvara en enda liten en till mig =)

Åter till verkligheten

Då var man åter i verkligheten efter en veckas semester på Teneriffa. Väderprognoserna spådde regn och 15 grader hela veckan, men icke! Sol nästan varje dag, varmt och skönt.

Jag har försökt förbereda lagom syrliga motkommentarer till den standardkommentar jag ALLTID får när jag varit på solsemester; "Men, du är ju inte brun!"... Tack... Jag vet... Jag blir inte brun. Men vad gulligt av dig att påpeka det! Får verkligen hoppas att eventuell spermiedonator har betydligt bättre pigmentgener än jag har.

Fick dessutom mens idag (sorry för detaljarbetet, men ni som eventuellt läser vet ju vad ni ger er in på hoppas jag), exakt som beräknat. Vilket kan tyckas vara en mycket ordinär händelse i en kvinnas liv, speciellt när man fyllt 30 och troligen haft mens cirka 180 gånger redan. Men för mig betyder det att kroppen har börjat repa sig och fungera som vanligt igen efter X:et. Vilket är ytterligt positivt!

Dessutom närmar sig slutet på mars med stormsteg och det betyder att nästa gång "tant röd" (som den så töntigt benämns på diverse forum) kommer så är det spolnings- och kontraströntgensdags! Tjohoo! Hoppas jag... Beroende på vad undersökningen visar så klart.

Men som sagt, jag ska ju jobba för en positivare och blåögdare inställning till livet här! Eller hur?

Ska försöka lägga in lite foton ikväll från semstern. Uppdaterar igen då.

Pengar då!??

Aaaaah!!! Kollade runt på lite andra bloggar i sfären och hittade en med en tjej som gjort samma resa som jag hoppas göra. Hon hade i ett inlägg räknat ut att hon får ut ca 9000 kronor efter skatt med föräldrapenning. Så... Jag gick in på försäkringskassan för att kolla vad jag får... 11 500 kronor!!?? Det går inte... Går räntan upp som för två år sedan (6,25%) då kostar min lägenhet (hyra+lite amortering (typ 500:-)+ränta) 10 000 kronor! Jag kan ju inte ha 1500 kronor till allt annat...

Alltså ALLT annat, räkningar, busskort, mat, blöjor med mera...

Började panik-kolla på hyreslägenheter och inser att det kanske kan gå ändå. Jag får flytta längre ut från stan förstås, men det finns ändå lite som jag eventuellt skulle kunna få. Ska börja kolla lite mer aktivt. Så kan jag bo i hyreslägenhet tills jag får lön igen.

Nu planerer jag ju lite i förväg här... Men det är mycket typiskt mig som ni kanske förstått. Det gör mig trygg (och lite skrämmande).

"Better safe than sorry" är något av ett motto i mitt liv

Men, jag kanske ska försöka bli gravid INNAN jag börjar oroa mig för det här =)