Helgen har i stort varit bra. Jag har flängt runt en del, hunnit med en resa till Göteborg och tillbaka, bjudit en tjejkompis som fyllt år på middag och hjälpt ytterligare en annan kompis att flytta.
Men nu är jag både lite ledsen och trött. Ledsen mest för att man ibland känner sig som ett freak. Folk runtomkring mig har i tio års tid träffat sina äkta hälfter och skaffat kids. Men jag lyckas liksom inte. Först och främst går det liksom inte riktigt med killar.
Jag vet inte varför. Om man är psykoanalytiskt lagd kan man kanske spekulera i att min pappa övergav mig när jag var liten och jag inte litar på killar? Eller att jag har för höga krav, eller att jag faktiskt är ett freak som inte går att vara tillsammans med/bli kär i, eller så har jag bara inte "träffat den rätta"... Hur som helst, visst trivs jag för det mesta med mig själv/för mig själv. Men jag är ju inte mer än människa, klart man undrar varför jag aldrig träffar någon. Hon polaren jag bjöd på middag har precis träffat sin drömprins och allt är bara så bra det kan bli. En annan kompis som gjorde slut med sin kille för några månader sedan har börjat dejta en kille som verkar toppen. En tredje polare som alltid haft lite otur med killar har träffat någon och är hur glad som helst... Men inte jag. Som vanligt.
Jag kan ju inte ens bli med barn ordentligt. När det går så blir det fel det med. Hur jävla värdelös får man bli.
Skit
En sån dag helt enkelt. Det blir bättra imorgon.
Men nu är jag både lite ledsen och trött. Ledsen mest för att man ibland känner sig som ett freak. Folk runtomkring mig har i tio års tid träffat sina äkta hälfter och skaffat kids. Men jag lyckas liksom inte. Först och främst går det liksom inte riktigt med killar.
Jag vet inte varför. Om man är psykoanalytiskt lagd kan man kanske spekulera i att min pappa övergav mig när jag var liten och jag inte litar på killar? Eller att jag har för höga krav, eller att jag faktiskt är ett freak som inte går att vara tillsammans med/bli kär i, eller så har jag bara inte "träffat den rätta"... Hur som helst, visst trivs jag för det mesta med mig själv/för mig själv. Men jag är ju inte mer än människa, klart man undrar varför jag aldrig träffar någon. Hon polaren jag bjöd på middag har precis träffat sin drömprins och allt är bara så bra det kan bli. En annan kompis som gjorde slut med sin kille för några månader sedan har börjat dejta en kille som verkar toppen. En tredje polare som alltid haft lite otur med killar har träffat någon och är hur glad som helst... Men inte jag. Som vanligt.
Jag kan ju inte ens bli med barn ordentligt. När det går så blir det fel det med. Hur jävla värdelös får man bli.
Skit
En sån dag helt enkelt. Det blir bättra imorgon.
Du är inte ensam kan jag lova, har samma tankar och funderingar. Inte blir det bättre när folk i min omgivning och framför allt killar ifrågasätter varför jag inte träffar någon eller har barn. När man väl träffar någon vågar man knappt nämna det av "rädsla" att det ska ta slut och man ska behöva förklara sig.
SvaraRadera