Nä, jag är rätt kass på att uppdatera bloggen. Sorry. Får se om jag blir bättre eller om det blir som med många andra gravidbloggar-som- blivit- bebisloggar jag följt.
Tänkte innan hon kom att jag minsann skulle skriva som vanligt.
Haha!
Det är helt fashinerande hur en så liten person kan ta så mycket tid! De stunder hon sover passar man på att städa, laga mat, betala räkningar, tvätta kläder osv. Är man dessutom ute och går en del av tiden så blir det inte så mycket över. Nu är dessutom mamma här på kvällarna så jag misstänker att det bli ÄNNU mindre när hon slutar med det. Men jag kämpar på så länge det går =) Hoppas ni har överseende.
MT har humör. Sista dagarna är hon inte alls nöjd när jag är ute heller. Igår var jag på prommis med ex-preggo-polaren. Efter någon timme vaknade hon och var helt skogstokig. Så länge jag ammar är det ok, men sedan är det KATASTROF i MTs värld. Hon skriker, och skriker, och skriker. Jag får bära och vagga och sjunga och gunga. Men inget är riktigt bra. Så då får man åka hem igen =)
Samma idag, skulle till BVC och mötte upp en kompis innan för fika. Gick bra i sådär en 45 minuter. Sedan upprepade sig gårdagens skrikfest. Och det är inte roligt. Det skär i mamma-hjärtat när hon blir sådär ledsen. För det är ju mitt fel. Att jag vill ut och göra saker fast hon trivs bäst hemma. Känns kluvet. För jag känner att jag behöver de här utflykterna för att må bra. Glad mamma, glad bebis tänker jag. Men jag börjar tvivla på det. Jag tror det är tvärt om. Glad bebis, glad mamma. Så jag får nog skippa utflykterna. Iaf de som överstiger 45 minuter, en timme sådär. Korta utflykter. Bara titta lite på folk eller få lite sol. Sedan kanske det går bättre igen om några veckor.
Jag får prata i telefon med folk istället. Och mamma lär ju fortsätta kika förbi några gånger i veckan. Även efter det att hon slutat bo här.
BVC-besöket gick bra annars. Hon väger nu 3615 gram och är 53 cm lång. Huvudomfånget är 35 cm. Hon följer sina kurvor fint, kissade ordentligt på skötbordet och gallskrek lite när kläderna åkte av. BVC-kvinnan konstaterade även hon att MT har humör. Vi pratade även lite om mina känslor. Eller rättare sagt bristen på känslor (enligt mig). Det är ju absolut inte så att jag inte har några känslor för henne. För det har jag verkligen! Jag vill att hon ska ha det bästa, jag vill att hon ska må bra. Jag tycker hon är sjukt söt och gör de gulligaste minerna i världen. Men jag är inte sådär superlycklig som folk verkar vara. Men det har jag ju redan skrivit om och fått mycket fin och vettig feedback på. I vilket fall tyckte BVC-damen att det verkade rätt normalt, men om det inte blivit bättre om två veckor ska jag få prata med en psykolog som de har kopplat till mottagningen. Så det känns bra.
Nätterna är fortfarande desamma. Sover 1,5 timme i stöten i snitt (sedan vaken 30 minuter till en timme). Men på helgerna låter mamsen mig sova några timmar på morgonen. Det funkar. Jag är helt ok på dagarna. Nu testar vi lite olika varianter som jag fått tips om från proffsmammorna jag har runt omkring mig (TACK!). Men hon är lite liten än för att det ska gå att få till så mycket rutiner.
Så livet knallar på, jag börjar vänja mig =) Det blir bättre dag för dag! Men jag längtar tills hon börjar le och skratta. Och sova bättre!
Kram
Tänkte innan hon kom att jag minsann skulle skriva som vanligt.
Haha!
Det är helt fashinerande hur en så liten person kan ta så mycket tid! De stunder hon sover passar man på att städa, laga mat, betala räkningar, tvätta kläder osv. Är man dessutom ute och går en del av tiden så blir det inte så mycket över. Nu är dessutom mamma här på kvällarna så jag misstänker att det bli ÄNNU mindre när hon slutar med det. Men jag kämpar på så länge det går =) Hoppas ni har överseende.
MT har humör. Sista dagarna är hon inte alls nöjd när jag är ute heller. Igår var jag på prommis med ex-preggo-polaren. Efter någon timme vaknade hon och var helt skogstokig. Så länge jag ammar är det ok, men sedan är det KATASTROF i MTs värld. Hon skriker, och skriker, och skriker. Jag får bära och vagga och sjunga och gunga. Men inget är riktigt bra. Så då får man åka hem igen =)
Samma idag, skulle till BVC och mötte upp en kompis innan för fika. Gick bra i sådär en 45 minuter. Sedan upprepade sig gårdagens skrikfest. Och det är inte roligt. Det skär i mamma-hjärtat när hon blir sådär ledsen. För det är ju mitt fel. Att jag vill ut och göra saker fast hon trivs bäst hemma. Känns kluvet. För jag känner att jag behöver de här utflykterna för att må bra. Glad mamma, glad bebis tänker jag. Men jag börjar tvivla på det. Jag tror det är tvärt om. Glad bebis, glad mamma. Så jag får nog skippa utflykterna. Iaf de som överstiger 45 minuter, en timme sådär. Korta utflykter. Bara titta lite på folk eller få lite sol. Sedan kanske det går bättre igen om några veckor.
Jag får prata i telefon med folk istället. Och mamma lär ju fortsätta kika förbi några gånger i veckan. Även efter det att hon slutat bo här.
BVC-besöket gick bra annars. Hon väger nu 3615 gram och är 53 cm lång. Huvudomfånget är 35 cm. Hon följer sina kurvor fint, kissade ordentligt på skötbordet och gallskrek lite när kläderna åkte av. BVC-kvinnan konstaterade även hon att MT har humör. Vi pratade även lite om mina känslor. Eller rättare sagt bristen på känslor (enligt mig). Det är ju absolut inte så att jag inte har några känslor för henne. För det har jag verkligen! Jag vill att hon ska ha det bästa, jag vill att hon ska må bra. Jag tycker hon är sjukt söt och gör de gulligaste minerna i världen. Men jag är inte sådär superlycklig som folk verkar vara. Men det har jag ju redan skrivit om och fått mycket fin och vettig feedback på. I vilket fall tyckte BVC-damen att det verkade rätt normalt, men om det inte blivit bättre om två veckor ska jag få prata med en psykolog som de har kopplat till mottagningen. Så det känns bra.
Nätterna är fortfarande desamma. Sover 1,5 timme i stöten i snitt (sedan vaken 30 minuter till en timme). Men på helgerna låter mamsen mig sova några timmar på morgonen. Det funkar. Jag är helt ok på dagarna. Nu testar vi lite olika varianter som jag fått tips om från proffsmammorna jag har runt omkring mig (TACK!). Men hon är lite liten än för att det ska gå att få till så mycket rutiner.
Så livet knallar på, jag börjar vänja mig =) Det blir bättre dag för dag! Men jag längtar tills hon börjar le och skratta. Och sova bättre!
Kram
Ja, jag har faktiskt redan ställt in mig på att lägga ner mitt bloggande när Pölsan är här...fast jag tycker att det är väldigt roligt att läsa hur det går för dig och din nya familj. Det gör inte så mycket att det inte är så ofta - jag lovar att vi har full förståelse för varför det blir så! :)
SvaraRaderaKraaaaaaaaaaaaaam!
Kram på dig också!
RaderaJag trodde också att jag skulle vara bättre på att blogga.. Tänkte att så fort hon sov så skulle jag sätta mig vid datorn och skriva vettiga o bra inlägg, men nu blir det istället bara nåt kort från mobilen medan jag ammar istället :]..
SvaraRaderaKul att hon växer som hon ska, men synd att humöret e lite kinkigt så att du inte kan njuta lika mycket av promenaderna.. men det löser sig nog med tiden tror jag!
kram
Ja, det löser sig =) Det tror jag också. Slukar alla dina inlägg =) Så bra att få läsa om någon som är i samma "period".
RaderaKram
Åhhh, vad jag känner igen mig, har sneglat på din blogg och tycker du är så fantastiskt stark!!!!
SvaraRaderaMin dotter var också sådär inte riktigt nöjd när vi var ute eller för den delen inne, det var fruktansvärt jobbigt för mammakroppen att höra det där skriket när man var ute bland folk man inte känner. Det är svårt att finna den där lyckan som alla pratar om när man är trött och utmattad och tampas med ett barn som är lite mer krävande (får man säga så?). Man gör liksom allt för att det lilla livet ska vara nöjt och ändå så funkar det inte.
Helt rätt att du kontaktat BVC i tid, det gjorde inte jag. Önskar jag kunde ge dig några mirakelråd, men du har nog dom rätta svaren inom dig. Stanna hemma om du märker att det inte funkar, eller testa med en bärsele. Det gjorde vi och det gick mkt bättre. Då kunde hon se mkt bättre och ändå vara mig nära. Vår dotters missnöje bottnades i att hon ville röra sig tror jag, hon var bara 4,5 mån när hon började krypa och blev då lite mer nöjd. Men hon alltid haft svårt att somna och sova själv, hon är nu 2 år och är en fantastisk individ och ska bli storasyster om 5 veckor. Hoppas verkligen att nästa bebis är mer nöjd.
Toppen att du har en sån snäll mamma, förlåt att detta blev lite långt.
Tack för ditt fina inlägg. Det känns ändå bra att det finns fler därute. Att man inte är ensam med sina känslor.
Radera