Klockan är 04.43...

... och jag har varit vaken sedan strax efter tre. Kan inte sova. Tankarna bara far runt i huvudet. Ganska säker, ingen bebis den här gången heller. Jag ser ingen poäng med mitt liv just nu. Jag träffar ingen, får inga barn och har ett jobb som jag inte trivs med. Vad är meningen? Ledsenheten är på riktigt och ändå är jag arg på mig själv för att jag gnäller när "jag har det så bra". Min familj mår bra, mina vänner mår bra, ingn är sjuk, jag bor i ett land som inte haft krig på flera hundra år. Jag har en fin lägenhet och ok lön. Jag är frisk.

Jag tror på gud, tror inte jag nämnt det i den här boggen tidigare. Hör ju inte till vanligheterna i Sverige idag och är inget jag direkt pratar om över lag. Jag går inte i kyrkan speciellt ofta (om det är dop eller bröllop), jag dricker alkohol och har sex före äktenskapet. Jag anser inte att alla som inte tror på gud är syndare och jag är rätt säker på att alla religioner i botten är samma sak, men av kulturskäl utvecklats olika. Jag kan inte säga vem som har rätt och vem som har fel. Jag bara tror att det finns en gud som skapat allt (genom evolution, jag tror inte på att jorden skapades på sju dagar osv).

Varför?

För annars ser jag ingen mening? Så vad är alternativet? Vad är annars poängen med vår korta existens? Vi lever, vi dör. Jahapp? Jag har svårt att acceptera att det bara är det? Det måste finnas mer. Oftast är det ganska skönt att kunna "prata" med gud, eller be för saker man oroar sig för eller så. För det mesta löser det sig ju på ett bra sätt. Jag är uppvuxen med människor omkring mig som tror på gud. Som säger att gud har talat till dem, alltså att det fått en bild eller känsla för vad som komma skall och kännt sig lugna i den förvissningen. Jag skulle verkligen behöva något sådant just nu. Lite hopp.

Lite hopp om att det löser sig för mig också. Att jag inte är den som aldrig träffar någon, eller aldrig får barn... Jag kanske kräver för mycket? Vad är poängen? Vad är det jag ska göra? Skulle verkligen vilja ha en hint om vad som kommer? Lite hopp.

Det skulle vara skönt.

Kommer inte skriva varje dag längre. Bloggen var till för skrutt, som verkar ta tid på sig. Jag skriver inte bra längre, inte roligt. Bloggen blir något negativt istället för positivt. Vill inte gräva ner mig djupare. Vet inte varför jag tar det här så oerhört hårt. Kanske är jag fel ute. Det kanske inte är det här jag ska göra. Känns inte lugnt längre. Känns bara panikartat och jobbigt.

Får se om jag tar upp den igen någon gång framöver. Eller kanske börjar skriva igen när livet känns lättare. Jag önskar lycka till, till er som följt den. Jag uppskattar verkligen att ni funnits där med era kommentarer och uppmuntrande ord. Jag hoppas det går bra för er som är gravida och önskar verkligen att ni som väntar inte behöver vänta länge till. Jag kommer fortsätta titta in på era bloggar och följa era framsteg.