Alltså ni som fortfarande väntar på att bli gravida. Jag följer er i bloggar och på diverse forum och även om jag inte kan förstå er frustration, sorg, bitterhet och smärta fullt ut, kan jag ändå känna med er. Jag hoppas det blir er tur snart, snart.
Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att även om jag gnäller på diverse krämpor eller tråkiga arbetsdagar, så är jag innerst inne, hela tiden, så in-i-helvete tacksam över att MT verkar leva och må bra därinne. Att allt liksom klaffade, ägglossning, befruktning, transport, infästning, celldelning, utveckling och så vidare. Det är en så sjuk process. Sånt himla mirakel att det kan ske. Att de där två cellkärnorna på nåt sätt kan fatta vad de ska göra, att varenda delad cell vet vart den ska ta vägen, att alla mina hormoner fattar precis hur de ska fungera... Det är så ofattbart och galet.
Jag förstår hur otroligt lyckosam jag är. Jag tackar varje dag för det som pågår.
Även om jag gnäller.
Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att även om jag gnäller på diverse krämpor eller tråkiga arbetsdagar, så är jag innerst inne, hela tiden, så in-i-helvete tacksam över att MT verkar leva och må bra därinne. Att allt liksom klaffade, ägglossning, befruktning, transport, infästning, celldelning, utveckling och så vidare. Det är en så sjuk process. Sånt himla mirakel att det kan ske. Att de där två cellkärnorna på nåt sätt kan fatta vad de ska göra, att varenda delad cell vet vart den ska ta vägen, att alla mina hormoner fattar precis hur de ska fungera... Det är så ofattbart och galet.
Jag förstår hur otroligt lyckosam jag är. Jag tackar varje dag för det som pågår.
Även om jag gnäller.
Jag kan också känna mig så galet otacksam när jag gnäller över mitt jäkla illamående men egentligen är jag ju så himla glad över att där är något därinne som växer och frodas!!
SvaraRadera